Vi flyttar till annat hus i staden
Del 7. I den större delen av trädgården, mitt framför Blinde John fanns en gräsmatta med gott om äppleträd, päronträd och längst ner vinbärsbuskar. I mitten tronade en stor och vit fästefolk-gunga, med två soffor mittemot varandra. Den gnisslade och klagade högljutt när man gungade i den. Ljudet gjorde att man snabbt blev illamående och försökte öka farten för att försöka minska gnisslet. Alla kvarterets ungar satt gärna i denna tingest för att planera bus eller helt enkelt fördriva tiden.
Det stora samtalsämnet denna dagen var den förestående flytten. En flytt som gick från vår stadsdel till andra sidan staden. Huset ägdes av IOGT och innehöll förutom två lägenheter stadens bibliotek, en teater och i källaren en träningslokal för tyngdlyftare. Min far var vaktmästare och vi fick på så sätt lite lägre hyra. Lägenheten var på tre och halvt rum samt kök och var en dröm mot vårt tidigare boende. Varmvatten i både badrum och kök och det bästa av allt, man behövde inte frysa sönder ändan på ett utedass.
Första tiden blev som ett spännande äventyr i IOGT-huset. Alla rum och lokaler skulle undersökas. Först besöktes förstås stadens bibliotek som låg precis under vår lägenhet. Jag hade aldrig sett så mycket böcker i hela mitt liv och besöken blev därför täta de åren vi bodde i huset. Snabbt upptäckte jag Jules Vernes fantastiska äventyr och blev därmed fast i fantasins underbara världar. Bernard Nordhs karga berättelser om de fattiga folket i Norrland fick mig att börja bita på naglarna i ung ålder.
Mest spännande var teatersalongen som också låg på bottenvåningen och hade en scen med riktig ridå som gick att fälla ned. Onsdagar användes teatersalongen till bridgeklubben, där medlemmarna under djupaste tystnad spelade bridge vid en massa bord. Endast Öbergs godkända kortlekar fick användas och endast en spelkväll. Jag hade därför som sjuåring flera hundra knappt slitna kortlekar i mina gömmor.
Lördagen var dagen med stort T som i teater. Utanför salongen var en större entré som förutom kapprum och toaletter även rymde en mobil godisvagn. Teatergästerna köpte godis och dricka för att sedan välja ut en bra plats i salongen. Ljuset släcktes ned till hälften och spelet kunde börja. Otaliga var de gånger jag levde mig in i alla de folklustspel som teatern kunde bjuda på.
Tyngdlyftarna hade sina lokaler i källarplanet och mina besök där blev oftast korta och avbrutna av de tjocka och sura gubbarna. Ovanpå betonggolvet låg ett trägolv, detta för att inte betongen skulle spricka när gubbarna tappade sina tyngder i golvet. I ett par blåa trikåer stegade varje gubbe in i träningsrummet, stegade fram till en liten trälåda med vitt pulver i, skrapade fötterna i lådan och hällde talk i händerna.
Det stora samtalsämnet denna dagen var den förestående flytten. En flytt som gick från vår stadsdel till andra sidan staden. Huset ägdes av IOGT och innehöll förutom två lägenheter stadens bibliotek, en teater och i källaren en träningslokal för tyngdlyftare. Min far var vaktmästare och vi fick på så sätt lite lägre hyra. Lägenheten var på tre och halvt rum samt kök och var en dröm mot vårt tidigare boende. Varmvatten i både badrum och kök och det bästa av allt, man behövde inte frysa sönder ändan på ett utedass.
Första tiden blev som ett spännande äventyr i IOGT-huset. Alla rum och lokaler skulle undersökas. Först besöktes förstås stadens bibliotek som låg precis under vår lägenhet. Jag hade aldrig sett så mycket böcker i hela mitt liv och besöken blev därför täta de åren vi bodde i huset. Snabbt upptäckte jag Jules Vernes fantastiska äventyr och blev därmed fast i fantasins underbara världar. Bernard Nordhs karga berättelser om de fattiga folket i Norrland fick mig att börja bita på naglarna i ung ålder.
Mest spännande var teatersalongen som också låg på bottenvåningen och hade en scen med riktig ridå som gick att fälla ned. Onsdagar användes teatersalongen till bridgeklubben, där medlemmarna under djupaste tystnad spelade bridge vid en massa bord. Endast Öbergs godkända kortlekar fick användas och endast en spelkväll. Jag hade därför som sjuåring flera hundra knappt slitna kortlekar i mina gömmor.
Lördagen var dagen med stort T som i teater. Utanför salongen var en större entré som förutom kapprum och toaletter även rymde en mobil godisvagn. Teatergästerna köpte godis och dricka för att sedan välja ut en bra plats i salongen. Ljuset släcktes ned till hälften och spelet kunde börja. Otaliga var de gånger jag levde mig in i alla de folklustspel som teatern kunde bjuda på.
Tyngdlyftarna hade sina lokaler i källarplanet och mina besök där blev oftast korta och avbrutna av de tjocka och sura gubbarna. Ovanpå betonggolvet låg ett trägolv, detta för att inte betongen skulle spricka när gubbarna tappade sina tyngder i golvet. I ett par blåa trikåer stegade varje gubbe in i träningsrummet, stegade fram till en liten trälåda med vitt pulver i, skrapade fötterna i lådan och hällde talk i händerna.
Runt den tjocka magen hade varje gubbe ett brett läderbälte som skulle stärka ryggen vid de tyngsta lyften.
Med ett par steg var dom framme och stod en stund och tittade ner på stången med de stora vikterna.
Med ett par steg var dom framme och stod en stund och tittade ner på stången med de stora vikterna.
Ett sugande ljud hördes när dom drog in all luft i lungorna, för att sekunden senare snabbt böja sig ned och greppa stången. Just dessa ögonblicken var mina och mina kamraters favoritstunder. Ofta fes gubbarna ljudligt precis när de skulle lyfta. Med ett ljudligt brak hördes denna för oss roliga gubbafis och sekunden senare hördes bara ljudet av vårt fnissande. Snabbare än fisen åkte vi ut från lokalen.
Min mor hade problem med hälsan under längre tider och en hushållerska anställdes för att sköta hemmet och laga mat. Syster Dagmar hette hon och var inte glad för barn. Helst skulle vi vara utomhus jämt om hon fick bestämma. Jag blev sju år och skulle börja skolan. Som lärare fick vi en lång, gänglig och anskrämlig tant med bakåtstruket hår, hårt uppspänt i en knut i nacken. Hennes ögon talade tydligt om för oss, att barn i sjuårsåldern var det värsta hon visste. Hennes namn var Inez Nilsson och hon lärde mig snabbt vem som bestämde. Bakom mig satt en flicka, Christina, med det sötaste leende man kan tänka sig. Hon kunde teckna hästar som ingen annan. Längst fram på skolbänken fanns ett långt uppfällbart lock till pennor och till höger om det ytterligare ett mindre lock. Under detta satt ett bläckhorn till våra bläckpennor. När man fällde upp locket satt bläckflaskan kvar i hålet, för att man lätt skulle doppa pennan i bläcket.
Denna dagen hade vi teckning på schemat och jag kunde inte ens teckna en streckgubbe. Christina bakom mig skapade med lätt hand de finaste teckningar och alla var det med en stilig häst på. Jag vände mig om för att beundra hennes alster, lade min armbåge på hennes skolbänk, varvid det lilla locket allt för snabbt fälldes upp. Bläckflaskan följde med halvvägs upp i luften, stänkandes sitt blåa innehåll, för att sedan åka bakåt, rätt ner mot Christinas teckningar.
Fröken Inez sade ingenting, reste sig bara för att hämta papperservetter, gav dom till mig och gick tillbaka till katedern. När det ringde ut för rast reste hon sig och sa högt till alla: -"Nu ska Björn få lära sig lite vett".
När alla barnen utom jag kommit ut från salen, sa fröken Inez till mig att lägga mig över hennes knä. Med sin långa ådriga arm lät hon den meterlånga tumstocken dansa på min späda rumpa. Slag efter slag träffade mig, mina tårar rann ner på hennes kjol och när jag vred mitt huvud mot fönstret såg jag hälften av mina klasskamrater stå i fönstret för att avnjuta min bestraffning. Min tidigare glädje för skola och läsning fick sig en törn som tog flera år att tvätta bort.
Vid terminens slut fick vi ett klassfoto med fröken Inez stående längst bak. Hennes ondskefulla ögon tappade sin glans när jag med hämndens sötma till hjälp, skar ut dem med min lilla fickkniv.