sandherfunderar

-Ungarna ser ju rent rufsiga ut. Vad har dom varit?  - Det sa jag ju. Dom har haft en härlig eftermiddag tillsammans med alla de andra barnen i storfamiljen. Det finns fyra små söta ponny att rida på och Steve propsade på att bjuda oss på middag. - Jaha, sa Erik stött. Du kunde ju sagt något så kunde vi åkt tillsammans. Kvällen blev inte som en vanlig kväll. Barnen tjatade om att snart få rida igen och Gertrud satt mest för sig själv. Dörrklockan ringde och Erik tittade på klockan. Vem kommer på besök  klockan halv elva? Gertrud var redan framme och öppnade dörren. - Förlåt att jag stör så sent sa Anders. Jag måste bara få berätta vad som hände ute hos storfamiljen i kväll. Gertrud sneglade nervöst på Erik som inte förstod någonting.

-Steve har beslutat att fråga er om ni vill vara en del av vår storfamilj, sa Anders med stolthet och glädje i rösten. - Ni är dom första han frågat efter bara en träff. Erik tittade på Gertrud som inte med en min visade vad hon tyckte. Det kändes bra. Kanske var det bara en barnslig släng av svartsjuka han hade känt för att hon varit på besök hos Steve. Anders skulle aldrig lura sin bästa vän in i något som kunde förstöra ett äktenskap. Så dum han hade varit. - Sätt på lite kaffe är du gullig Gertrud, så får Anders berätta mer om Storfamiljen.
Anders berättade att han och Liz träffat en av Steves assistenter på pendeltåget in till stan för nästan ett år sedan. De hade varit så medmänskliga och pratat med dom om de mest vardagliga saker. Anders och Liz hade vid det tillfället problem med sin ekonomi och blev erbjudna proffesionell hjälp av dessa assistenters andliga ledare Steve.

Det ena gav det andra och en dag satt Anders och Liz ute hos Storfamiljen i dess herrgårdsliknande byggnad. Så snart ledaren Steve kom in i rummet fylldes båda av ett inre lugn av hans otroliga karisma. Han talade lugnt och sakligt och lyssnade på deras problem. Visst kunde Steve hjälpa dom ur deras kris. På mindre än ett år skulle deras ekonomi vara på topp igen och med den deras äktenskap. Anders var mycket medveten om att Steve inte kunde se sig mätt på Liz. Men det var kanske inte så märkvärdigt. Liz hade en påbörjad psykologexamina och naturligtvis uppstod en viss kollegial kontakt dom emellan. En vecka senare satt allihop i samma rum och Steve hade förberett med alla papper som skulle skrivas under.
Huset som ju ändå var allt för högt belånat skrevs över på Steves företag "Storfamiljen" och bägges lönekonto flyttades över till samma företagskonto. - Nu är det ingen som kan skada er, sa Steve. Ni saknar tillgångar officiellt och ingen myndighet kan ta något av det ni äger. Varje månad får ni pengar av mig som ni kan handla det nödvändigaste för.

- Detta var alltså snart ett år sedan och i dag är vi lika lyckliga som två nygifta sa Anders. Erik skämdes inför Gertrud och sig själv. Hur kunde han ens misstänka sin fru för att gå bakom hans rygg. - Förlåt mig, sa han och vände sig mot Anders. Jag har varit en idiot och inte velat se vad verklig lycka är. Till helgen vill vi att du och Liz med barnen följer med oss ut till Storfamiljen för att prata mer om vår framtid. Gertrud log varmt mot Erik.

Strax innan klockan fyra dagen efter, ringde Gertrud och sa att hon skulle bli sen till middagen och om Erik kunde sätta igång med maten. - Ja visst, svarade Erik. har det hänt något? - Nej, inte alls, vi har haft inventering i köket i dag och allt måste stämma. Hon lät lite spänd på rösten, men Erik låtsades inte om det.

Vi har haft det jobbigt på sistone och jag inbillar mig väl för mycket, tänkte han och började leta i kylskåpet efter en falukorv. Hmmm, ingen falukorv och inget annat alternativ heller.

Erik skyndade sig ut till bilen för att hinna ner till snabbköpet och handla innan Linus och Amanda kom hem från sina kamrater. Han passerade Gertruds jobb på vägen och saktade in. Konstigt, det ser ju nersläckt ut, tänkte han och tittade mot cykelstället. Jo, hennes cykel stod där som vanligt, ordentligt låst.

 

- Hej, det är Erik, har du Gertrud där? - Hon har inte varit här på hela dagen, svarade Olle, som var Gertruds chef. Det är bara jag här som sitter med kvartalsrapporten. Vi har inte ens öppet idag. Gertrud sa att ni skulle passa på att åka ut på landet och mysa med familjen. Åkte ni aldrig ut? Olle fick inte något svar. Erik hade lagt på och ringde till sin mamma Lisa. - Det har kört ihop sig på jobbet, ljög han. Kan du gå hem och möta Linus och Amanda. Jag hinner inte hem förrän om ett par timmar. Lisa svarade att han kunde vara lugn. Hon kunde ta med sig lite värmemat så dom slapp vara hungriga. - Gertrud var förresten här i förmiddags och bad mig bevittna ett par handlingar som ni skulle ha till banken. Gick det bra? - Ehhh, ja, jo eller förresten. Det kvittar nu. jag ringer sen.

Erik hade fått nog. Steve försökte ta hans fru ifrån honom. Det kände han på sig. Hade inte Anders berättat att Storfamiljen hade tagit över både Anders och Liz lönekonto och dessutom tagit över som ägare till deras villa. Så här fick det inte gå till. Han vände och körde direkt till polisstationen.

- Jag vill anmäla en sekt som sysslar med hjärntvätt och bedrägeri sa han till den kvinnliga polisen, som satt innanför en glasdisk. Hon tittade upp, för att sekunden senare fortsätta med sitt. - Jo, jag sa att jag vill görra en polisanmälan....kvinnan som hette Lena enligt skylten på bröstet, tittade vänligt på Erik och sa - Du måste ta en nummerlapp och vänta på din tur. Oh, förlåt, jag såg inte, stammade Erik och kände hur det brände på kinderna.- Ingen fara, sa Lena, du är inte den första som missat det. Hon var runt trettiofem, med ett vänligt ansikte, inramat av ett stort lockigt mellanblont hår. Hon var oklanderligt klädd i polisens ljusblåa skjorta som satt fantastiskt snyggt på henne. Ögonen var vackert bruna och snyggt sminkade. Erik tittade i smyg och skämdes inför sig själv. Här satt han och skulle anmäla ett bedrägeri, medan hans blick nyfiket tittade på en okänd kvinnas ansikte.

 

- Kan ni inte göra någonting direkt? - Ledsen, men sånt här tar tid. Jag har fyllt i de uppgifter jag behöver och kommer att överlämna dom till min chef. Hon får sedan bestämma hur vi ska gå tillväga. Erik tackade och vände sig om för att gå. - Hallå, du glömde kopian av rapporten. Han kände sig som en tonåring och vågade inte möta hennes blick. - Om du kommer på något mer kan du bara titta in. Ju mer fakta, desto större chans att vi kan hjälpa er. Fråga efter mig, Lena Klang heter jag.

Erik tänkte inte vänta på att polisen skulle hjälpa honom. Han skulle köra raka vägen upp och säga vad han tyckte om denna förbannade sekt.

Han körde uppför den långa allén och parkerade en liten bit från den stora entrén. Nere vid häststallen var det full aktivitet och en av Storfamiljens medlemmar vinkade glatt åt honom. Han vinkade tillbaka, utan att le. Med tre långa kliv var han uppe vid dörren som var olåst. Han gick in och stängde dörren försiktigt. Inga människor syntes i något av rummen, men det hördes röster någonstans från andra våningen. Han smög så tyst han kunde uppför den vänstra trappan. Inte ett knirr hördes, trots att både trappa och hus måste vara minst hundra år. Rösterna hördes nu lite tydligare och han var säker på att den ena kom från Gertrud.

 

- Vi hjälper dig med skilsmässan, sa Steve och klappade henne ömt på kinden. Hon ryckte till när hon hörde ordet skilsmässa. - Du vill väl vara med mig, fortsatte han som om han inte märkt hennes reaktion. - Jo, det vill jag ju förstås, svarade hon tvekande. Men barnen måste hållas utanför det här. Vi ska ha delad vårdnad, sa hon bestämt. Erik hörde vartenda ord och var nu nästan framme vid dörren som stod på glänt. Han tittade in mellan dörren och karmen. Det stockade sig i halsen av vad han såg. Hans fru låg helt naken tätt intill Steve, som var lika naken. Han mådde illa och behövde kräkas. En ljudlig snyftning undkom honom och han satte handen för munnen. Försent, Steves myndiga röst ropade - Vem där? Erik vände sig om för att fly, men kom bara en halv meter innan han fångades upp av flera starka armar. - Vem har vi här då? Steve hade kommit ut i hallen och hade en tjock lyxig frottébadrock omkring sig. - Ditt svin, ditt äckel ropade Erik. Gertrud kom rusande ut och mötte Eriks blick. - Jag kan förklara, försökte hon, jag kan förklara. Tårarna rann nerför hennes kinder och blicken var stel av skam. - Det bara blev så, försökte hon. Steve har lovat att hjälpa oss så att vi får det bra igen, försökte hon med sprucken röst. - Genom att ligga med honom då, menar du? Erik var så upprörd och pratade så fort att det kom spott ur hans mun. Två medlemmar höll fast Erik som i ett skruvstäd, medan han försökte att vrida sig ur deras grepp.

 

Ta ner honom i källaren, beordrade Steve männen som höll Erik. - Vänta, ropade Gertrud, vi måste prata om det. Förlåt mig, jag vet inte vad som tog åt mig. Hon låg på knä och tittade upp mot Erik. - Seså, sa Steve och föste undan henne bryskt. Vi har en överenskommelse och ni har skrivit under den bägge två. - Jag har inte skrivit under någonting, ropade Erik och kom ihåg vad hans mamma tidigare sagt om de papper som Gertrud bett henna att bevittna. - Förlåt, kved Gertrud. Steve sa att det bara var en formsak och att vi nu skulle slippa alla problem med pengar. Steve föste in henne i sovrummet och låste dörren utifrån. Gertrud bankade och skrek på andra sidan. - Och nu ska vi ha ett litet samtal i vår mysiga källare, sa Steve och gav Erik en rungande örfil som fick trumhinnan att spricka och varmt blod att sakta rinna ner mot hans mun. Omtöcknad kände han mer än han såg att dom släpade ner honom för trappan och vidare ner i källaren. Långt borta hörde han sin frus skrik, som blev allt svagare ju längre ner i källaren dom kom. En syrlig, äcklig lukt kröp in i hans näsborrar.

- Spänn fast honom ordentligt över stocken. Kraftlöst försökte han göra motstånd, men vad kunde han göra mot två stabila män. Med två läderremmar spändes han fast över en stor trästock så att fötterna nätt och jämnt nådde marken bakom honom. En djup smärta nådde magtrakten när han försökte att andas. Han satt så hårt att revbenen kändes som om dom skulle brytas vilken sekund som helst. Ett knytnävslag som bröt näsan sövde honom någon sekund senare.

 

Vad ska vi göra med dig tycker du? Erik vaknade sakta upp och försökte minnas vad som hänt. Ansiktet smärtade och det gjorde fruktansvärt ont att andas. - vad skulle du lägga din näsa i blöt för, skrockade Steve och måttade ett nytt slag mot ansiktet. Erik vrålade av smärta och kände hur blodet rann ner i ögonen på honom. Synen blev dimmig av allt blod. - Om du hade haft vett att låta oss sköta vårt, hade ingenting av detta behövt hända, fortsatte Steve.  De två männen skrattade rått. - Ni hade sluppit tänka på husskulder och jag hade tagit hand om alla era problem, inklusive din fru. Ja, henne har jag redan tagit över, och jag måste säga Erik, att du har en vild och vacker kvinna. - Det var ju tur att vi kom på dig nu, så du inte hann att göra något dumt. För det har du väl inte gjort, frågade han och satte sitt ansikte en decimeter från Eriks. Han försökte svara, men smärtan gjorde att det bara kom ett stön från honom. Steve närmade sig med sitt ansikte och Erik kunde känna stanken av vitlök från hans äckliga köttiga läppar. Han höll på att få ett fnitteranfall mitt i smärtan och skräcken. Gertrud avskydd vitlök och kunde inte vara i samma rum som vitlökskryddad mat. Det kunde hon gott ha, tänkte han och försökte vända blicken från Steves blekblå forskande ögon. Hans blick fokuserade på något ett par meter snett bakom Steve och kände en skräck så stor att hans urinblåsa tömdes på en sekund.

 

- Ditt förbannade äckel, skrek Steve och reste sig upp, måttade en spark som träffade Erik rätt över ena ögat. Erik kunde inte skrika längre. - Nu är leken slut, vrålade Steve. - Hämta offerkniven, röt han åt den ena mannen, som började se orolig ut. Erik försökte slita sig från remmarna och skrek allt vad han kunde, samtidigt som han inte kunde sluta att titta på vad som fått honom att pissa ner sig av skräck. Längst inne i hörnet av rummet låg resterna av flera människor. En halvrutten människoskalle och flera benrester från bäckenben och fötter. Han kräktes rätt över stocken och sig själv. Skulle det sluta så här? Med uppbådande av sina sista krafter fick han den ena läderremen att tänja sig en bit, för att en sekund senare åter spänna lika hårt som innan.

Mannen som hämtat offerkniven kom tillbaka med något som liknade en sådan skära som fanns i ryska flaggan. Utan ett ord gick Steve fram och böjde sig mot Erik, tills han åter var så nära att det inte gick att fokusera. - Jag vill se livet lämna dig Erik, sa han med ett sadistiskt leende. Hans läppar är nästan likadana som Ernst Hugo Järegårds, tänkte Erik och kände hur han gav upp. Smärtan av det grova snittet i halsen uteblev, för att i stället ersättas av ett obehagligt illamående. Samma känsla som när jag lämnar blod och tvunget ska se på, tänkte Erik och började känna sig sömnig. Är det så här att dö, var hans sista tanke, innan ett befriande mörker sänkte sig över honom.

 

- Erik, vakna, Erik, Erik, Hur är det med dig? - Var är jag? Han tittade sömnigt omkring sig. Allt var dimmigt och han försökte resa sig upp, med skräcken färskt i minnet. - Såja, du är i säkerhet. Vi kom i sista minuten. Hade vi kommit ett par minuter senare, hade du varit död. Min chef kände genast igen Steves namn bland efterlysta farliga personer. Han är efterlyst av Interpol och tros ha samband med flera försvunna människor sista året. Din mamma ringde upp oss och var orolig för att du inte hört av dig. Vi lade ihop ett och ett och körde upp till Storfamiljens näste. Han blundade hårt och tittade upp igen. Han såg rätt in i de vackraste ögon han någonsin hade sett. Hon hade ett vänligt, vackert ansikte som inramades av ett långt lockigt mellanblont hår och hade snyggt sminkade bruna ögon. Hon var runt trettiofem och var klädd i en ljusblå polisskjorta, som satt fantastiskt snyggt på henne. På bröstet satt en skylt där det stod Lena Klang.

Han försökte prata trots smärtorna, men fick inte fram vad han ville. Hon böjde sig ner och viskade: - Säg det igen. Han samlade mod till sig och sa så tydligt han kunde - Jag släpper dig aldrig, Lena Klang.