Snälla sotaren. Ta bara betalt för vedspisen.
Ett par kilometer innan gränsen mot Småland svängde jag in höger mot Sandhult. Den lilla grusvägen gick som i en halvmåne och mynnade ut i E4:an igen efter bara ett tiotal hus. Trots sin öde placering på kartan var det liv och rörelse i bygden. I mitten på "halvmånen" låg en fabrik som bland annat tillverkade små fina blomsterbänkar. Värmepannan var av den gamla stora sorten och eldades med spill från fabriken. En sådan sotning tog naturligtvis längre tid än en villasotning och skapade därmed en viss tidspress. Det var därför med viss bävan jag knackade på i det sista huset innan E4:an. Ett år tidigare hade jag och mäster varit där för att sota, vilket inte slutade lyckligt.
Jag hade varit ute med mäster för min sista lärotid och då kommit till detta huset. Ägaren var lite speciell och sökte gärna gräl så snart tillfälle gavs. - Nu blir väl sotningen dyr när ni är två sotare?
- Nej, Björn är min lärling och det blir samma pris som vanligt, svarade mäster. Snart var grälet igång då ägaren inte fick ihop ekvationen att få sotat för samma pris trots två sotare.
- Jag litar inte på dina ord. Gubben höjde rösten och blängde ilsket. Hans fru försökte dämpa sin man, vilket istället ökade gubbens ilska. Mäster å sin sida vägrade att låta sig hotas av en enkel gubbe på landet och reste sig för att stå öga mot öga med gubben.
- Nu lyssnar du på mig. Mäster höjde sin röst för att liksom markera vem som bestämde.
- Jag behöver inte lyssna på dig snorvalp, vrålade gubben nästan i falsett och jag kunde inte hålla tillbaka en fnissning. Det lät verkligen roligt för gubben hade en djup och raspig röst vid normal samtalston, som övergick till ett nasalt barnskrik när hans tålamod tröt. Gubben svängde på klacken och rusade därifrån. Mäster gav mig en blick som jag direkt förstod och började plocka ihop mina verktyg. Jag hann precis resa mig med vektygen hopslagna när gubben kom skrikande tillbaka.
- Ni ska bort härifrån era jävlar. Spottet yrde från munnen på gubben och vi spärrade upp ögonen. I händerna hade han en dubbelpipig hagelbössa riktad mot oss. Mäster började att säga något men blev snabbt avbruten.
- Ut härifrån eller gör jag mig olycklig på er.
- Spring, ropade mäster och vi rusade mot köksdörren med gubben efter oss i högsta hugg. Nedanför stegen låg linan kvar och mäster gjorde en avstickare för att få med sig den.
- Jag skjuter, skrek gubben och vi sprang för våra liv. In i den gamla duetten och med en rivstart därifrån.
Ett år hade gått sedan händelsen och jag var naturligtvis rädd för att ens gå in på gården. Gubben hade ringt dag efter dag och bett om ursäkt. Han förstod inte vad som hade tagit åt honom och var rädd att mäster hade polisanmält honom. Det hade nu inte mäster gjort, då vi som han sade: var vana att råka ut för galningar.
Besöket hos denna hetsiga kund gick dock utan problem och jag blev till och med bjuden på en läsk. Jag vågade mig på att skoja och frågade om läsken var förgiftad. Gubben skrattade nervöst och log milt mot mig.
Ute på E4:an igen stannade jag utanför Yxenhults pallfabrik där det spikades pallar. Där var en lättsotad värmepanna och jag satt snart i bilen igen. Mitt i Yxenhult, snett mittemot den nedlagda järnvägsstationen låg ICA, på den tiden en välmående lanthandel med kunder både från byn och förstås alla E4-resenärer som stannade för att tanka och köpa något gott att ha i bilen. Det var frukostdags och mina egna torra mackor lockade inte en 18-årings hungriga sinne. En chokladkaka och en läsk botade snabbt min hunger och en stund senare var jag på väg mot distriktets och också Örkelljungas yttersta gränser. Dagen flöt på och jag var snart framme vid sista huset för dagen. Ett stort rött hus med en jätteveranda på framsidan som hade sett sina bästa dagar. Man kunde dock se att detta en gång varit på gränsen till en herrgård. Mäster hade sagt till mig att inte lyssna på paret som bodde där för inte en bråkdel var sant sa han.
- Välkommen mäster, sa frun när jag kom in. - Hi hi tack för det, men jag är inte mäster, började jag.
Hon såg otäckt mager ut och man kunde tydligt se ryggkotorna sticka ut från klänningen.
- Nåja, i vilket fall som helst ska han vara välkommen i vårt enkla hem. Vi behöver få sotat både vedspisen och sättugnen i finrummet.
En sättugn var en gjuten eldstad med vackra gjutna sidor där det eldades från köket så att det inte behövde smutsa ner i finrummet. En slags "fattigmanskakelugn", dock med både stil och finess.
Mannen i huset var hjälpsam och skötte tömningen av sotet ute på backen. vedspisen och sättugnen var anslutna till en öppen kåpa som jag klättrade upp i. Där drog jag en skyddshuva över ansiktet och skrapade bort sot och slagg med en "raffel" som jag alltid hade hängande på vänster axel. När arbetet var avklarat städade vi upp och snart var ordningen återställd.
- Jaaa, började mannen när jag tog fram kvittoblock och penna. Han fortsatte: - Vi har det inte så fett, frugan och jag. Vi är gamla och har bara vår pension att leva på. Kan man tänka sig att du bara tar betalt för vedspisen?
- Nja, sa jag tvekande och tänkte på vad mäster tidigare sagt om paret. Men varför skulle han ljuga om något sådant? Frun såg ju faktiskt ut att vara på gränsen till att svälta ihjäl.
- Okej, sa jag och skrev ut ett kvitto på runt sex kronor.
- Det ska han inte ha gjort för intet sa mannen och blev tårögd.
Jag kände mig nöjd att kunna ha hjälpt detta gamla charmiga, fattiga par med en minskad räkning.
Dagar gick och blev till månader. Vintern kom och mäster kom ner på kammaren en dag, med tidningen i handen.
- Kom du ihåg det fattiga paret uppe i Yxenhult där du blev lurad att ta betalt bara för vedspisen.
Jag titade generat ner i golvet.
- Nu är dom döda bägge två. Frun togs in på sjukhus för att hon svälte, men dog bara en vecka senare. Mannen dog för någon månad sen av sorg. Läs artikeln här sa han och lade tidningen på bordet.
"Till salu: Stor gård med renoveringsbehov. Avverkningsbar skog på 1000 hektar och ytterligare 100 hektar betesmark".
- De var mångmiljonärer men valde att svälta sig till döds. Mäster tittade på mig.
- Björn, tro på mig nästa gång. När du varit knopare lika länge som jag varit, lär du dig att bli en människokännare. Jag visste var de där människorna gick för så fort jag såg dom. Sen är det ingen nackdel att ha ett gott hjärta. Du gjorde vad du trodde på just då. Mäster log snällt mot mig. - Så, slutpratat. Nu åker vi ut för att tjäna pengar till mäster. Han skrattade hjärtligt.