Det här ska minsann kungen få veta, och då ni, ska ni få
Del 4. Krasch, kras hördes från gårdens kompost. Jisses, vad det var roligt att kasta krukor mot den höga tegelväggen. Komposten var placerad i hörnan mellan det höga trästaketet som skiljde våra gårdar åt och den ännu högre tegelmuren som egentligen var gaveln på en byggnad som vätte mot en annan granne.
Det var i mitten av juni och turisterna hade kommit. Torget var fullt av marknadsstånd där det såldes allt från smycken och leksaker till potatis och lök. För runt en krona kunde man få en tuff klackring med en dödskalle eller något annat spännande. I ståndet bredvid sålde glassgubben kulglass och mjukglass till varma och svettiga turister. Glassgubben var en riktig surgubbe och det var stört omöjligt att försöka få ner priset på en glass. På frågan om vi kunde få köpa trasiga glassrån med en halv kula glass på fick vi bara ett tjurigt nej.
Utanför kiosken låg glassgubbens hund och flämtade. Vi vågade inte gå nära den. Inte för att den var farlig utan för att den luktade så äckligt. Ibland hörde vi vuxna prata om glassgubbens hund som påstods ha "kräfta", en sjukdom som vi inte visste något om på den tiden. Senare den hösten dog hunden och vi förstod att "kräfta" inte var att leka med.
Vår besvikelse att aldrig lyckas få en glass till billigt pris irriterade våra unga sinnen och önskan om att få "straffa" glassgubben stod högt på listan. Vi sprang hem till mig och upp till min låda under sängen. Där bland allt annat låg det vi sökte. Vi fnittrade våldsamt på vår lika snabba väg tillbaka till torget. På glasskioskens skuggsida låg hunden och vaktade så vi valde den andra sidan. Ingen kunde se vad vi gjorde för torget var så fullt av folk. Det passade oss perfekt. Den lilla asken vi hämtat innehöll tre små glasrör, var och en innehållande en stinkbomb, inköpt på Algutsrums marknad. Genom att bryta av den lilla flaskhalsen sipprade det illaluktande ämnet ut på marken. Snabbt bröt vi av alla tre varefter vi sprang av bara fasen. Stanken, likt doften från hundra sura brakskitar spred sig snabbt i vinden. Runt glasskiosken var den så bedövande att glassgubben kom utspringande för att se vad som stod på.
På andra sidan gatan låg vi på gräset och vred oss av skratt. Glassgubben hade nu fått syn på orsaken till stanken och böjde sig ner för att plocka bort de små flaskorna. Effekten kunde inte bli bättre. Stanken spred sig och glassgubben försökte förtvivlat att gnugga händerna mot byxorna.
Det tog inte lång stund för honom att sätta ihop ett plus ett. Vårt avslöjande skratt på andra sidan gatan gav dessutom bevis på vem som bar skulden till detta ofog.
Glasskön minskade betydligt den närmaste timmen tills ordningen återställts. Den enda som inte märkt av denna uppståndelse var hunden, som helt ovetande om vad som kunde betecknas som illaluktande, lugnt sov vidare.
Vi hade just inget för oss då vi passerade en lokal som gjorde reklam för sitt galleri. Detta var inget som normalt väckte vårt intresse, om det inte var för en skylt på dörren där det stod att läsa: "Tjäna pengar! Dela ut reklamlappar". Vi stegade in och gick fram till den man som vi trodde var ägaren. Jo då, visst kunde vi få tjäna pengar, mycket pengar sa mannen till oss. Vi fick varsin tjock packe reklamlappar i storlek som ett A6 ungefär. - Kom tillbaka när ni delat ut dessa lapparna sa mannen, så får ni nya. Ni får en krona var för varje packe ni delar ut.
Det var i mitten av juni och turisterna hade kommit. Torget var fullt av marknadsstånd där det såldes allt från smycken och leksaker till potatis och lök. För runt en krona kunde man få en tuff klackring med en dödskalle eller något annat spännande. I ståndet bredvid sålde glassgubben kulglass och mjukglass till varma och svettiga turister. Glassgubben var en riktig surgubbe och det var stört omöjligt att försöka få ner priset på en glass. På frågan om vi kunde få köpa trasiga glassrån med en halv kula glass på fick vi bara ett tjurigt nej.
Utanför kiosken låg glassgubbens hund och flämtade. Vi vågade inte gå nära den. Inte för att den var farlig utan för att den luktade så äckligt. Ibland hörde vi vuxna prata om glassgubbens hund som påstods ha "kräfta", en sjukdom som vi inte visste något om på den tiden. Senare den hösten dog hunden och vi förstod att "kräfta" inte var att leka med.
Vår besvikelse att aldrig lyckas få en glass till billigt pris irriterade våra unga sinnen och önskan om att få "straffa" glassgubben stod högt på listan. Vi sprang hem till mig och upp till min låda under sängen. Där bland allt annat låg det vi sökte. Vi fnittrade våldsamt på vår lika snabba väg tillbaka till torget. På glasskioskens skuggsida låg hunden och vaktade så vi valde den andra sidan. Ingen kunde se vad vi gjorde för torget var så fullt av folk. Det passade oss perfekt. Den lilla asken vi hämtat innehöll tre små glasrör, var och en innehållande en stinkbomb, inköpt på Algutsrums marknad. Genom att bryta av den lilla flaskhalsen sipprade det illaluktande ämnet ut på marken. Snabbt bröt vi av alla tre varefter vi sprang av bara fasen. Stanken, likt doften från hundra sura brakskitar spred sig snabbt i vinden. Runt glasskiosken var den så bedövande att glassgubben kom utspringande för att se vad som stod på.
På andra sidan gatan låg vi på gräset och vred oss av skratt. Glassgubben hade nu fått syn på orsaken till stanken och böjde sig ner för att plocka bort de små flaskorna. Effekten kunde inte bli bättre. Stanken spred sig och glassgubben försökte förtvivlat att gnugga händerna mot byxorna.
Det tog inte lång stund för honom att sätta ihop ett plus ett. Vårt avslöjande skratt på andra sidan gatan gav dessutom bevis på vem som bar skulden till detta ofog.
Glasskön minskade betydligt den närmaste timmen tills ordningen återställts. Den enda som inte märkt av denna uppståndelse var hunden, som helt ovetande om vad som kunde betecknas som illaluktande, lugnt sov vidare.
Vi hade just inget för oss då vi passerade en lokal som gjorde reklam för sitt galleri. Detta var inget som normalt väckte vårt intresse, om det inte var för en skylt på dörren där det stod att läsa: "Tjäna pengar! Dela ut reklamlappar". Vi stegade in och gick fram till den man som vi trodde var ägaren. Jo då, visst kunde vi få tjäna pengar, mycket pengar sa mannen till oss. Vi fick varsin tjock packe reklamlappar i storlek som ett A6 ungefär. - Kom tillbaka när ni delat ut dessa lapparna sa mannen, så får ni nya. Ni får en krona var för varje packe ni delar ut.
Ivrigt sprang vi ut på stadens gator för att dela ut lapparna, något som inte alls var så lätt som mannen påstått. Efter en dryg timmes kämpande kom vi på ett bra mycket snabbare sätt att bli av med lapparna.
Inne på Jörgens mormors gård fanns en komposthög som jag säkert tidigare nämnt. Den var enormt stor och innehöll det mesta från mat och trädgårdsavfall. Med hjälp av varsin spade tillförde vi nu komposten ytterligare näring genom alla reklamlappar.
Tillbaka på galleriet fick vi varsin packe nya lappar, vilka skulle bli dagens sista. Därefter skulle vi inkassera två blanka enkronor var, som lön för vårt idoga arbete. Den alltid hungriga komposten väntade slumrande på oss när vi kom. Ivrigt sväljande tog den emot ytterligare cirka 500 lappar. För att inte komma för tidigt tillbaka för att hämta vår lön satte vi oss i skuggan en bit från komposten, för att där vänta ut klockan.
Till vänster om oss hade Jörgens morfar, som hade till arbete att sköta delar av Kungens trädgård uppe på Solliden, sitt lager av blomkrukor. Där fanns nog tusentals krukor, små som stora upp till jättelika sådana.
Vi tittade på varandra, och som på en given signal tog vi varsin kruka och kastade den med full kraft mot den höga tegelväggen. Krasch sa det när den slog emot väggen. Det blev nästan inget kvar av krukan. Det smulor som syntes kunde man nog trycka ner i komposten. Vi tog varsin ny kruka och mängder av krasch avlöste varandra i vår iver att vara snabbast på att krossa krukor.
Högen av krukor syntes vara oändlig, men varje rad minskade ändå oroväckande snabbt av vår effektiva krossartävling. När vi hade som roligast kommer Jörgens morfar springande med full fart mot oss. Plötsligt var det inte roligt att krascha krukor längre. Morfaderns blick och höga vrål fick mig faktiskt att för en sekund tappa kontrollen över blåsan och i kalsingarna blev det snabbt ljummet.
- Vad i h*****e gör ni era slynglar vrålade han. Detta är Sollidens krukor och tillhör Kungen (Gustav den VI). Detta ska han få veta och då ni, då ni.
Den redan höga komposten hade av alla krukor blivit ännu högre och det gick försvinnande lätt att snabbt smita från eventuellt straff. Av vårt flitiga utdelande av reklamlappar (till komposten) blev ingen lön och dessvärre ej heller för vår pricksäkra lek med krukor.
Jag har vid flertalet gånger funderat på om Kungen någonsin fick reda på vad vi gjort.
Inne på Jörgens mormors gård fanns en komposthög som jag säkert tidigare nämnt. Den var enormt stor och innehöll det mesta från mat och trädgårdsavfall. Med hjälp av varsin spade tillförde vi nu komposten ytterligare näring genom alla reklamlappar.
Tillbaka på galleriet fick vi varsin packe nya lappar, vilka skulle bli dagens sista. Därefter skulle vi inkassera två blanka enkronor var, som lön för vårt idoga arbete. Den alltid hungriga komposten väntade slumrande på oss när vi kom. Ivrigt sväljande tog den emot ytterligare cirka 500 lappar. För att inte komma för tidigt tillbaka för att hämta vår lön satte vi oss i skuggan en bit från komposten, för att där vänta ut klockan.
Till vänster om oss hade Jörgens morfar, som hade till arbete att sköta delar av Kungens trädgård uppe på Solliden, sitt lager av blomkrukor. Där fanns nog tusentals krukor, små som stora upp till jättelika sådana.
Vi tittade på varandra, och som på en given signal tog vi varsin kruka och kastade den med full kraft mot den höga tegelväggen. Krasch sa det när den slog emot väggen. Det blev nästan inget kvar av krukan. Det smulor som syntes kunde man nog trycka ner i komposten. Vi tog varsin ny kruka och mängder av krasch avlöste varandra i vår iver att vara snabbast på att krossa krukor.
Högen av krukor syntes vara oändlig, men varje rad minskade ändå oroväckande snabbt av vår effektiva krossartävling. När vi hade som roligast kommer Jörgens morfar springande med full fart mot oss. Plötsligt var det inte roligt att krascha krukor längre. Morfaderns blick och höga vrål fick mig faktiskt att för en sekund tappa kontrollen över blåsan och i kalsingarna blev det snabbt ljummet.
- Vad i h*****e gör ni era slynglar vrålade han. Detta är Sollidens krukor och tillhör Kungen (Gustav den VI). Detta ska han få veta och då ni, då ni.
Den redan höga komposten hade av alla krukor blivit ännu högre och det gick försvinnande lätt att snabbt smita från eventuellt straff. Av vårt flitiga utdelande av reklamlappar (till komposten) blev ingen lön och dessvärre ej heller för vår pricksäkra lek med krukor.
Jag har vid flertalet gånger funderat på om Kungen någonsin fick reda på vad vi gjort.