Del 3 i en trilogi av hårda ord.
- Vem ska upp till Bråna och sota i dag, frågade mäster? - Det är på min lista och jag är osäker på var kåkarna ligger däruppe, svarade jag. - Fråga Håkan, han är ju från trakten och kan rita en skiss över området.
- Det är ganska lätt ropade Håkan som hört vad vi pratade om. Kåkarna ligger i en rad, men att hitta dom är dagens minsta problem, skrockade han. Du ska till två riktiga original, där du får ta det jäkligt försiktigt hos den första. Han bor mitt i Brånabyn och är känd för att vara hetsig och hotfull. Vid middagstid bör du vara klar med byn och fortsätter sen söderut på vägen. Där bor en enstöring som nästan aldrig pratar.
- Varför får jag alltid åka till knäppgökarna? - För att du är själv en knäppgök, ha ha ha. Det var Asim, kammarens yngsta sotare. Han var aldrig svarslös och en framgångsrik flickjägare i bygden. Med sin tjocka kalufs fick han alltid flickorna att le generat. - Vänd inte ryggen mot enstöringen, fortsatte han. Det skulle inte förvåna mig om han sätter en kniv i ryggen om man inte är försiktig. - Nej, han är harmlös men konstig bara, avslutade Håkan vårt lilla gnabb.
Vägen upp till dagens kåkar låg strax söder om Strömsnäsbruk. Lagan som rann vackert genom samhället följde Lagastigsgatan, för att i utkanten ta sin egen väg ner mot Axhult och vidare mot Markaryd. Jag svängde in på Brånavägen som snabbt gick uppför en lång backe. Vid backens slut låg den lilla byn Bråna med kanske 8-10 hus.
Vi var för det mesta välkomna i bygden och en fika kunde man få i snart sagt var femte hus, om man så ville. Gubben som skulle vara hotfull var mest tjurig och gick och muttrade för sig själv. Jag valde att vara helt tyst för att inte reta upp honom i onödan.
Klockan var tolv och solen stod som högst på himlen när jag kom till enstöringens hus. Stegen stod framställd och ingen rök steg från skorstenen. Skönt, tänkte jag och tog mina verktyg för att minuten senare knacka på den lilla glasdörren till verandan framför huset. En äldre man kom och öppnade och hälsade mig välkommen. Jag gick in och lade mina verktyg och sotsugare. Lita inte på honom hade Asim sagt. Och glöm inte sotluckan i trappan upp till vinden. Öppna luckan och pressa in en hoppressad dagstidning så stannar sotet där och du kan suga upp det innan det rinner ner i en svårnådd skorstensficka. Jag missade det sist och fick ett helsikes jobb. Gubben blev nog lite sur på mig för det.
Jag tog min lina och klättrade upp på taket. Vädret var härligt och solen värmde gott. Jag pumpade rökkanalen ett par gånger extra för att vara säker på att det blev riktigt rent. Nerkommen på marken gick jag fram till verandadörren och tryckte ner handtaget. Låst! Dörren var låst och gubben stod innanför och tittade på mig bakom den blekta nylongardinen. - Öppna dörren, annars kan jag ju inte sota färdigt. Gubben bara stod där gömd bakom den genomskinliga gardinen, som om den skulle göra honom osynlig.
- Jag öppnar inte för dig en gång till. Sist du var här glömde du luckan i trappan och jag fick ett elände att elda.
- Jag har ju aldrig varit här hos dig. Det är första gången. Öppna dörren!!
- Jag öppnar den INTE. Gubben tittade hånfullt mot mig. - ÖPPNA dörren så att jag får ta mina verktyg åtminstone. Du kan sota själv bäst fan du vill, men mina verktyg måste jag ju få ta.
- Kommer icke på fråga! Du kommer inte in här hos mig. Minuterna gick och vi munhöggs på varsin sida av dörren, utan att komma någon vart. Utan verktyg kunde jag inte köra vidare och jag hade fyra hus kvar efter denna oresonliga gubbtjyv. - Jag går till bilen och sätter mig. Du lägger ut mina verktyg och så hämtar jag dom efter att du låst om dig igen. - Det kommer inte att hända. Gå ifrån min mark, annars ringer jag polisen. Stod inte gubben och hånflinade åt mig? Sinnet rann av mig fullständigt och jag tittade gubben stint i ögonen och väste högt: - Ring du polisen om du vill. Det är bara bra. Jag lossade mitt gesällbälte och lät det ramla till marken:
NU ÄR JAG CIVIL!!! KOM UT OCH SLÅSS SOM EN MAN, GUBBJÄVEL!!! Orden forsade ur munnen på mig och jag kände att jag spottade.
Det var hårda ord sagda av en ytterst tanig och benig 26-åring. Slagsmål var för mig lika främmande som att spela fotboll, det vill säga en omöjlighet. De få gånger i livet som jag hade varit i slagsmål hade jag aldrig avgått med seger. Truten var egentligen min bästa och enda knynäve.
Gubben var borta från dörren och syntes inte i fönstret heller. Plötsligt dök han upp bakom gardinen i dörrfönstret och ropade: - Det är till vara tuff va. Men nu har jag ringt polisen och dom är på väg.
Polisen kom, dock utan sirener. Jag satt i min bil och väntade. Polisen gick fram till mig och frågade vad som hänt. Jag förklarade och han skakade på huvudet. Jag ringer efter din chef, sa han. Vi ska nog lösa detta.
Den andra polisen hade nu kommit fram till verandadörren och knackade på. Gubben öppnade genast och hötte näven triumferande mot mitt håll.
- Det får bli ett slut på dina idéer xxxxxx, sa polisen till gubben. Detta är tredje gången på en månad vi får rycka ut och medla mellan dig och dina hjärnspöken. Under tiden kom mäster körande och stannade invid polisbilen. - Nu kommer jag och min kollega att vakta dig medan sotaren gör färdigt sitt arbete. Blir det bra så?
Gubben blängde mot mitt och mästers håll och muttrade något.
- Det är okej, ropade polisen. Sota färdigt så ser vi till att du får arbeta ostört. Vi får åka upp till xxxxxx lite då och då för att prata förstånd med honom. Men så upprörd var länge sen vi såg honom. Har du kanske retat honom lite extra? Absolut inte, svarade jag och såg så ärlig ut som jag bara kunde. Jag sa till honom att det kanske var lika bra att ringa till polisen för att klara ut problemet. - Sotaren hotade att slå ner mig, sa gubben.
Polisen tittade på mig uppifrån och ner. - Ha ha ha ha, Det har jag svårt att tro på. Det är nog ett av dina hjärnspöken som hotat dig i så fall. - Jag är ingen människa som slåss, sa jag. - Det kan jag intyga inflikade mäster som nu också stod framme vid dörren.
Polisen stod utanför dörren och jag stod i trappan vid sotluckan. Gubben följde mitt jobb med tjurig och trotsig blick och muttrade något ohörbart. Jag tittade över hans axel för att se var mäster och polisen stod. Dom stod och pratade och hade blicken på annat håll. Jag avbröt mitt arbete och glodde på gubben med hatisk blick. Ingen av oss vek undan blicken. Jag lade undan mitt verktyg och pekade ner mot mitt gesällbälte, samtidgt som jag viskade: - När du vill, gubbjävel, varefter jag startade min sotsugare. - Polisen, nu hotar han mig igen. Gubben ylade för att höras över motorn. Jag tittade ut mot poliserna och gjorde en uppgiven gest.
- Nu får du skärpa dig xxxxxx. Låt sotaren göra sitt jobb i lugn och ro. Jag startade sotsugaren igen och formade munnen mot gubben: - När du vill gubbjävel.