Ett dramatiskt återbesök

Mitt nya liv som ovillig medflyttare till Skåne kom att bli bättre än jag vågat hoppas på. Jag fick snabbt många nya kamrater och lärde mig lika lika snabbt att trivas. Skoldag på lördagar fanns fortfarande och lärarinnan Eva Larsson kom att bli min favorit dessa dagar. Lördagen var bara halv skoldag och bestod mest av lättsamma ämnen. Det mest uppskattade var när Eva läste högt ur någon spännande bok. Hela klassen satt andlös och väntade på den spännande upplösningen, som naturligtvis inte kom förrän en eller kanske två lördagar senare.
Stig Paulsson var kanske den mest karismatiska läraren med sin läckra Volvo P1800 parkerad utanför Kyrkskolan.
Ungkarl och stilig var han säkert ett lockande villebråd för ogifta kvinnor i hans ålder. Han hade svar på allt och fick oss att skratta gott åt hans alltid finurliga och rättframma sätt. Än i dag 47 år senare blir jag glad när vi träffas för en pratstund utanför någon av matbutikerna i byn.
 
Något bra ämne för lagsport var jag aldrig men lyckades för det mesta prata mig ur de situationer som krävde min medverkan. Vintern 1968 visade sig från sin bästa sida med precis lagom mycket snö och en blank och fin is.
De gånger det stod lektion utomhus var det naturliga valet skridskoåkning på Prästsjön nedanför kyrkan, eller den mer välskötta landisbanan som låg snett nedanför lokstallarna en bit från tågstationen. Jag upptäckte snart att jag kunde åka skridskor fort och lätt motsols, medan det snurrade i skallen när jag försökte åka runt banan medsols.
Oftast var stora delar av landisbanan upptagen av tränande bandyspelare. Örkelljunga hade sedan många år ett framgångsrikt bandylag, där till och med den rikskände landslagspelaren i ishockey, Ulf Sterner spelade med i en säsong.
Ett omklädningsrum fanns vid banan och var egentligen den gamla fotoaffären som blivit flyttad från sin ursprungliga plats, där ett nytt torg med marknadsplats tronar i dag.
 
Våren kom tidigt 1968 och kvällarna blev ljusare. På Högkullens gräsmattor lekte områdets ungdomar "tafatt, pjätt eller gömme". Där jag kom ifrån hette leken "datten" och skratten blev många när jag skrek datten istället för tafatt. Högkullens kvällslekar lockade ungdomar från närliggande områden också. Ett villaområde en bit ifrån kallades i folkmun för "Gräddhyllan", vilket inte störde oss alls. Ämnet skilda samhällsklasser fanns inte i våra tankar och romanser skapades mellan oss Högkullebarn och Gräddhyllebarn.
En trappa ovanför oss bodde Sven Sandström, numera HD:s lokalredaktör i Örkelljunga, med sin familj.
Sven och jag blev snabbt goda vänner och hyssen var många fast oskyldiga. Ett av våra favorithyss var att fylla en kondom med vatten så mycket som möjligt. Tillsammans bar vi försiktigt på denna hala och stora "vattenfrukt" fram till fönsterkarmen. Tålmodigt satt vi och balanserade den tills ett lämpligt offer, gärna någon äldre dam var på väg mot entrén. Vi släppte "vattenbomben" som exploderade vid markträffen och ymnigt stänkte ner den gamla damen. Sven och jag är än i dag 45 år senare bästa vänner. 
 
Sommarlovet närmade sig och längtan att träffa mina gamla vänner från Borgholm hade länge funnits i mina tankar. 
- Får jag åka till Öland och bo hos min kusin i Borgholm?, frågade jag en dag efter skolan.
- Ensam? Nej, det får du absolut inte, blev det snabba svaret. Några dagar senare hade jag bearbetat modern och fått henne att förstå att innanför min spensliga uppenbarelse fanns en vuxens sätt.
Bussen gick från Hässleholm och stannade i Kalmar, där min femton år äldre kusin Arnold och hans snälla fru Gun hämtade mig. Dom bodde i en trea på Köpmangatan i centrala Borgholm, mittemot Ritz matsalar.
Från gatan gick man genom en gränd in till bakgården där husets huvudentré fanns. Tre trappor upp bodde Arnold och Gun, tillsammans med en katt, en mycket elak katt.
- Den är inte klok sa Arnold. Men bry dig inte om den, så bryr den sig inte om dig. Katten låg fridfullt och sov i rummets bästa fåtölj. Jag kunde inte låta bli, utan böjde mig fram och skulle klappa den försiktigt. Med ett dovt morrande från magen slängde katten ut sin ena tass som fastnade i mitt tumveck. Jag skrek, katten skrek, och från tumvecket kom en droppe blod eller två. Våra blickar möttes och katten såg att dess öde var beseglat om jag fick bestämma.
 
På lördagskvällen satt vi bänkade framför den svartvita teven och såg på Hylands hörna. Något annat fanns inte att se på men alla var nöjda. Lennart Hyland var TV-världens megastjärna och i de hem som hade TV var detta något av en folkfest att titta på. Jag satt med både godis och läsk framför mig, medan Arnold och Gun hade blandat sig en lördagsgrogg, bestående av vodka och Loranga. Katten hade valt en plats så långt borta från mig som möjligt och vi var båda nöjda med detta. Utanför hördes folk som stod och pratade utanför Ritz. Många av dom hade säkert en fickplunta i innerfickan som pockade på uppmärksamhet med jämna mellanrum.
Plötsligt hörs högljudda skratt och rop nedanför sovrumsfönstret. Nere i gränden stod två fyllegubbar och pissade på den putsade ytterväggen.
-Ge fan i det där, jävla fyllesvin, ropade Arnold ner till pissgubbarna.
- Håll käften bonnjävel, kom svaret nerifrån gränden.
 
- Spring och hämta ett glas vatten Björn, sa Arnold. Jag sprang kvickt ut i köket och kom tillbaka med ett stort glas vatten. Arnold kastade ut vattnet rätt ut över de två pissgubbarna. Reaktionen lät inte vänta på sig.
- Va fan gör ni, brölade en av dom. 
- Hämta mer vatten och häll över dom, sa Arnold. Detta erbjudande kunde inte en trettonåring motstå, utan följde rådet till punkt och pricka. Glas efter glas med vatten kastade jag ut, medan pissgubbarnas ilska övergick till att sparka på väggen och skrika än värre. Detta gjorde mig som vattenkastare övermodig och jag ökade snabbt takten, tills.... glaset blev halt och följde med ut i luften.
Med en dov duns åtföljt av ett konstigt krasande landade glaset mitt på näsryggen på den ena av pissgubbarna. Han vrålade av smärta och skrek: 
- Kom ner ska jag döda dig!  Med ens blev jag skräckslagen av vad jag gjort och tänkte att han kanske skulle dö av skadorna.
 
- Ha ha, nu blir det fest sa Arnold och knöt nävarna. Han slängde snabbt i sig det sista av groggen och rusade ut i trappan för att hämta sin storväxte granne en trappa nedanför. På avstånd hördes sirenerna från en polisbil. Än mer rädd för konsekvenserna av vad jag gjort slängde jag mig ner på golvet och rullade in under dubbelsängen. Polisbilen stannade utanför och ännu mer röster hördes. Nu hördes även ambulansens karakteristiska ljud på sin väg från Borgholms sjukhus. Nu är han död tänkte jag och rullade ännu längre under sängen. Ett dovt morrande hördes och jag tittade rakt in i kattens lysande ögon. Snabbt rullade jag tillbaka, men försent. Kattens klor satte sig rejält fast i min ena skinka. Med skräcken från vad som hände utanför och smärtan från min skinka såg jag ingen annan utväg än att fäkta och sparka för allt vad jag var värd. Katten skrek i ilska och jag av smärta. Med ett hest jamande rusade katten iväg efter en rejäl fullträff av min fot.
 
- Berätta med egna ord vad som hände i går kväll. Polisman Lennart Magnusson såg vänligt på mig och jag tittade lite rädd tillbaka. 
- Det var mitt fel, avbröt Arnold. Jag och grannen slog den ena av dom på käften och råkade väl knäcka näsan på honom. Glaset hade han väl med sig från Ritz. 
- Ja, så var det nog, sa polisen och stängde sitt skrivblock. 
- Han fick sy många stygn eftersom näsan hade spräckts ända upp till början på pannan. Men... vad som än hände så hade han kanske gjort sig förtjänt av det.
På sin väg ut böjde sig polisen ned för att klappa katten. Med ett fräsande hoppade katten högt upp i luften och försvann in i ett annat rum. 
- Konstigt, sa Arnold. Den katten brukar inte vara rädd för någonting. Har du märkt något Björn? 
- Nääe, svarade jag undvikande och tog mig försiktigt på ena skinkan. Jag har inte märkt något.