sandherfunderar

- Du får säkert inte komma hem än på ett tag. Du lär nog få tömma latrinerna vintern ut.

Grabbarna i tältet skrattade gott men hjärtligt. Alla visste att Erik hade längtat hem till sin Elsa i Karlshamn. Efter nära nära tre månader häruppe kunde vem som helst bli nojig. Eriks kompani var placerat vid gränsen mot Finland vid Tornedalen i ett område som hette Hanhinvittikko. Han hade fortfarande inte lärt sig att uttala namnet rätt och heller inte den svåra dialekt som befolkningen från området talade. Ett tusental svenska soldater hjälpte till att bevaka gränsen mot Finland. De flesta hade haft tur att få bo i någon av de sjuttio baracker som fanns i området, men inte Erik och hans kamrater som fick bo i tält som till hälften grävts ner i snön för att förhindra att kylan trängde in. Det hjälpte inte när ovädret trängde in från den finska sidan och kvicksilvret pekade på minus 30 grader. Eldvakten eldade så att skorstensröret var illrött flera meter upp och kylan kröp ändå allt längre in i tältet. De hade blivit lovade att det skulle bara vara en tillfällig lösning, men inte. Som väl var så fick dom mycket och god mat i den stora matbaracken en bit ifrån. Markenteriet fanns i ena änden av huset där man kunde fika om man hade rast och också köpa cigaretter och godis. 

Där satt Erik varje vecka och skrev brev till sin Elsa. I tältet fick han inte vara ifred för alla kommentarer och tips på vad han skulle skriva till henne. I markans värme kunde han skriva direkt från hjärtat.

 

Erik hade haft maximal otur när han placerades så långt hemifrån. Han hade hoppats på att bli placerad i Helsingborg där hotet mot Sverige var som störst efter den blixtattack tyskarna gjort mot både Danmark och Norge. Istället fick Sverige öka gränsbevakningen både mot både Norska och Finska gränsen. En del kamrater fick åka till Gästrikland och Alenäs, medan andra såsom Erik själv kom till Hanhinvittikko nära Tornedalen, där det var ganska lugnt. 

Som malaj behövde inte Erik slita ut sig precis, men hade ändå sysslor som skulle utföras varje dag. Ved skulle hämtas från centralförrådet, klyvas och slängas upp på den Volvo lastbil han blivit tilldelad. Efter att ha delat ut veden till tältförläggningarna skulle alla fulla latriner lastas och köras iväg för att tömmas. Ett skitjobb kan tyckas men Erik trivdes ganska bra med det.  På kvällarna talades det mycket om vad som hände vid gränsen mot Norge, där Sveriges splittrade politiker lät tiotusentals uniformerade tyska soldater färdas på svensk järnväg, trots vår neutralitet. Inga soldater tilläts gå av tågen vid stopp, men det ryktades att svenska soldater hade skjutit ihjäl flera tyskar som brutit mot förbudet. Om det var sant eller inte visste förstås ingen, men historierna förgyllde kvällarna innan det blev tyst i tältet och endast knastret från brasan hördes. Varje kväll innan Erik somnade tog han fram det lilla kortet på Elsa och viskade tyst: "Snart ses vi älskling". Ingen av kamraterna skulle någonsin erkänna att dom säkert också hade ett kort på någon dom tänkte på. Så gjorde inte en svensk soldat. 

 

Det kvittade hur mycket eldvakten eldade. Morgnarna var svinkalla och det var inte lockande att stiga upp.

- Måtte en av barackerna snart bli ledig så att vi slipper det här förbannade tältandet, muttrade Nils som var både frusen och förkyld denna morgon. 

- Kanske efter nästa permission, svarade någon ur mörkret. 

- Vi ska se på "Landstormens lilla argbigga" med Sickan Carlsson nu i helgen, sa Erik.

- Hon är jäkligt söt sa Helge. 

Helge var Eriks bästa kamrat och malaj såsom Erik. Det var de två som ansvarade för veden och skiten brukade dom skämtsamt säga. 

- Söt? Sa Nils. Du har ju Elsa. Du ska väl inte titta på andra fruntimmer.

- Ja, men det är ju bara som man säger. Dessutom ÄR Sickan väldigt söt när hon blir arg.

- Detta är vad jag kallar sött, sa Nils, lyfte på vinterpälsen som agerade täcke och släppte en lång, och sur brakskit.

- Gris, ropade någon och alla skrattade gott tills doften gjorde det omöjligt att stanna kvar i stanken.

- Uppställning om 45 minuter hördes korpral Nordströms barska röst utanför tältet. Och för fan, behåll skitstanken inne i tältet så att vi andra inte behöver ta på gasmasken.

 

- I dag ska samtliga tält rivas, halmen brännas, latrinerna städas och lämnas in på lagret. När ni kommer tillbaka efter långpermissionen ska hela kompaniet flytta in i barack 55. Ni tycker säkert inte om det här beskedet, men så får det bli, sa korpralen med illa dold förtjusning. Även Korpralen hade länge uttryckt sitt missnöje att behöva ligga i tält i denna vinterkyla. 

Uppställningen blev inte vad den brukade. Borta var disciplinen som förbytts i en slags euforisk toklycka och alla pratade i munnen på varandra. 

- TYSTNAD, vrålade korpralen och fortsatte lite mjukare: Ni vet vad som ska göras. Gör det bra och låt mig inte skämmas över er. En man lämnas kvar när området är uppsnyggat. Det blir du Erik som ansvarar för att inga patroner eller liknande ligger kvar på marken. Sedan kör du till lagret där Nils och Helge städar latrinerna. Tillsammans gör ni en sista slutkontroll och låser därefter lagret. När ni är klara rapporterar ni till mig. Efter det har ni fjorton dagars permission. Kvällståget söderut avgår kl 19.20. Några frågor?

- Nej korpral, svarade alla med en röst. 

 

Tillsammans revs alla tälten och packades på den lastbil som Erik ansvarade för. Längst bak ställdes latrinerna som inte kunde tömmas förrän dom kommit in i lagerbyggnadens uppvärmda rum. Det var en uppgift som ständigt försökte läggas över eller bytas bort med någon som ännu inte varit med om det innan. 

Det enda som syntes efter alla militärer som bott på området var ett tiotal halmhögar som fungerat som golv i tälten. Inte ett kastat papper och inte en enda fimp trots att nästan alla rökte. 

- Ska jag inte stanna och hjälpa dig med att bränna halmen, frågade Erik 

- Nej, det är lugnt. Åk du före så kommer jag om ett par timmar.

- Du kan väl starta Volvon i alla fall så vi slipper bogsera hem dig sen. Det måste vara den mest svårstartade bilen på regementet.

Med en temperatur på drygt trettio minusgrader var både folk och bilar svårstartade här uppe och Volvon var inget undantag. Som tur var kunde man starta motorn med hjälp av en ampull fylld med eter som sprutades in i bränslepumpen. Med ett klickande ljud gick startmotorn sakta runt för att slutligen med ett ännu mer ljudligt knackande motvilligt starta. Inte vågade Erik stänga den förrän han var hemma på regementet och kunde lämna den till verkstaden. Det lät som någon satt med en hammare och slog under motorhuven. Den brukade få gå i tio minuter innan den gick normalt eller i varje fall så normalt som en utsliten gammal lastbil kunde låta.  

 

- Vi ses sen, ropade Helge i ett försök att överrösta dånet från Volvon. Kom inte för sent. Tåget går kl 19.20.

Erik var redan igång med att räfsa ihop den första halmhögen och vinkade till Helge. Han skulle skynda sig allt vad han kunde för att hinna både äta och byta om till permissionsuniformen, för att sen försöka hinna ner till bussen som gick till tågstationen. Han längtade verkligen efter att få vara ledig i två veckor och umgås med Elsa och släkten. Några kamrater i övrigt fanns inte i Karlshamn längre. De flesta var inkallade till beredskap och hade spritts till olika delar av landet. 

Han räfsade snabbt ihop de tio halmhögarna till tre större högar. Det var för långt mellan dom för att orka samla till en riktigt stor. Innan han kunde sätta en tändsticka på halmen måste han noggrant undersöka marken där varje tält stått. En enda skarp patron kunde bli livsfarlig om den hettades upp i brasan. Flera patroner så gällde det att inte vara i närheten. Det hade hänt vid ett tidigare tillfälle att ett fulladdat magasin hade glömts bort i en halmhög. Soldaten som hade skött efterstädningen hade fått fly för livet under tiden som magasinet sköt vilt åt alla håll.  Den soldat som inte kunde visa upp alla sina magasin vid uppställningen hade fått ett långt permissionsförbud. 

Erik räfsade runt i de sista rykande resterna av halmen och tittade nöjt omkring sig. Förutom tre svarta runda fläckar efter eldningen kunde ingen se att så mycket folk hade bott här. 

 

Trots att den gamla lastbilen hade stått på tomgång i över en timme fanns det inte tillstymmelse till värme i kupén. Ett svagt brummande hördes från fläkten som halvhjärtat försökte hålla framrutan fri från isbildning. Nåja, det tog inte mer än högst femton minuter att köra till regementet. Erik lade i ettan och det rasslade högt i den osynkade växellådan. Han släppte kopplingen sakta för att komma iväg men ingenting hände. Bilen rörde sig inte en meter. 

- Vad fan nu då. Erik trampade kopplingen i botten och drog växelspaken ilsket till friläge, för att snabbt återgå till ettans växel. Växellådan protesterade ilsket men Erik brydde sig inte utan trampade gasen i botten och släppte åter kopplingen. 

- Förbannade bil. Erik såg på klockan. Skulle han gå ner till regementet för att hämta hjälp eller skulle han försöka ett par gånger till. Det skulle ta honom nära en timme att i rask takt gå för att hämta hjälp. 

Han mindes att hans far berättat om ett liknande problem på en traktor en gång och att felet då fanns i bakaxeln som drev traktorn. Oljan hade läckt ut och kuggarna hade kärvat. 

Kanske det var samma fel här tänkte han och hämtade en fast nyckel modell större. Som tur var fanns det en verktygslåda i alla militära fordon. Han kröp in under bakre delen av bilen och började sakta lossa på den stora bult som satt placerad horisentellt bakåt. Eriks fingrar kändes stelare för varje minut när han inte kunde ha handskarna på. Efter minst tio tröga varv kände han att bulten var nära att ramla ut och han vred försiktigt med bara handen för att inte oljan skulle rinna ut. Han visste att det skulle finnas olja upp till hålets kant för att drivaxeln skulle få tillräcklig smörjning. Det kom inte en droppe från hålet. 

 

- Djävla fordonskillar! Dom hade inte brytt sig om att kontrollera oljan. Han såg sig omkring för att om möjligt hitta en gren eller något för att sticka in och kolla om det var helt tomt. Det fanns bara snö var han än såg. 

- Förbannade skit, sa han och stoppade in sitt högra pekfinger. Det tog emot och kändes mer som halvkallt smör därinne. Han vred på handen och fick in hela fingret. 

- Erik häpnade. Här satt han med en lastbil uppe i Norrland som inte hade olja ämnad för sådan kyla. Han grävde mer i oljan för att få med sig lite av den ut. Det här skulle dom få skit för. 

- Men, för fan, vad är detta. Fingret satt fast. Han drog och lirkade för att få loss det, men tycktes bara fastna mer i stället. Den stelnade oljan kramade hans finger och det gjorde ont. Med paniken smygande vred och drog Erik allt hårdare, för att bara sitta fast som i ett skruvstäd. 

Lugn, få inte panik nu, det blir bara värre tänkte han högt för sig själv och började sakta, sakta försöka dra ut fingret. Började det inte lossna lite? Han drog hårdare tills det gjorde ont och försökte samtidigt lyfta huvudet för att se bättre. Det var obekvämt att ligga på rygg direkt på marken. Trots den tjocka pälsen började kylan tränga igenom och sprida sig. Erik skakade till av frossa. Han vred huvudet så att han kunde se åt sidan. Kanske det ändå fanns någon mer än honom i området. Det enda ljud som hördes var Volvons knackande dieselmotor och ingen människa syntes åt något håll. 

 

Med jämna mellanrum försökte han ömsom lirka ömsom dra ut sitt finger, men nej, det satt ohjälpligt fast.

Han huttrade och kände kylan sprida sig i kroppen. Hur länge hade han legat här och hur länge kunde det ta innan någon saknade honom? Skulle någon sakna honom? Korpral Nordström hade ju sagt att permissionen började så fort alla var klara med arbetet. Skulle verkstadskillarna märka om inte bilen lämnades ¨tillbaka?

Armen hade börjat att domna bort av kylan eller möjligen den obekväma ställning han låg i. Han skrattade högt utan att veta varför. Det var sannerligen ingen situation att skratta åt och med ens gick det upp för honom att han kanske inte skulle hinna få någon hjälp innan han frös ihjäl. Tänderna började skallra och han skakade av kölden som nu gått innanför kläderna och börjat att kyla inne i kroppen. Han tänkte på Elsa där hemma och allt roligt dom skulle hitta på när han kom till Karlshamn. Det såg dåligt ut med hemresan.

Med vänster hand knäppte han upp den tjocka vinterrocken för att komma åt fickorna på byxorna. Kylan blev ännu värre med rocken uppknäppt och han rörde handen stelt som i ultrarapid med stelfrusna fingrar.

Han fick upp tobak och tändstickor. Gud vad gott det hade varit med ett bloss nu. Fingrarna letade vidare och fann till slut vad dom sökte. Längst ner i fickan låg den fällkniv som följt honom sedan konfirmationen. Han hade fått den i gåva av sin far som sagt till honom att alltid bära den nära kroppen. Allt kunde hända och en kniv kunde vara räddningen i ett sådant ögonblick. Hade ett sådant ögonblick kommit nu? Erik rös av tanken på vad som måste göras, men skulle han klara av det? Han visste det inte, då han aldrig råkat ut för något så här tokigt innan i sitt unga liv.

 

Ett motorljud hördes närma sig och Erik tittade åt det håll han trodde det kom ifrån. Jo, det kom närmare och han kände en enorm lättnad att hjälpen kom innan han behövde använda sin fällkniv. En tår av lättnad rann ner för kinden för att sekunden senare frysa till is. Vad gjorde det när hjälpen var så nära. Motorns ljud hördes allt starkare för att sedan avta. Svängde bilen innan den kom fram till Erik? Där hjälpen borde komma syntes ingenting och ljudet avlägsnade sig fort.

Djävlars djävlar väste han mellan sina frostspruckna läppar och tittade ner mot fällkniven som ramlat till marken.

Med fumliga fingrar fick han upp kniven och höll den så hårt han kunde för att inte än en gång tappa den. Flera tårar rann sakta ner och frös vid näsan, denna gång i förtvivlan.

Erik låg i en konstig ställning för att skära bort ett finger men det måste göras om han skulle överleva och få träffa Elsa någon mer gång i detta livet. Han knackade på fingret för att känna om det fanns någon känsel kvar. Ingenting. Han knackade hårdare och kände långt borta att något rörde fingret. Försiktigt rispade han med knivspetsen precis där fingret satt fast mot hålet. Huden sprack upp längs med knivens egg. Det kändes nästan ingenting och han tryckte kniven lite hårdare mot huden som nu var blek och verkade tom på blod. Inte en droppe kom ut. Kniven hade nu kommit en bit in när plötsligt en smärta han aldrig upplevt spred sig i fingret upp genom handen.

 

Erik vaknade upp och tittade sig omkring. Han måste ha svimmat av en stund. Kroppen skakade av köld och plötsligt kom han ihåg vad som orsakat smärtan han svimmat av. Handen var otäckt blek och den bit finger som stack ut såg nästan konstgjord ut. Han kände sig både varm och kall på samma gång. Ovanför honom stod Volvons motor igång och han tänkte på hur varmt det måste vara i kupén nu. Med en sista blick på handen tog han kniven och tryckte den så hårt han kunde tills ett otäckt kras hördes. Allt blev mörkt och det kändes varmt och skönt omkring honom.

- Kom nu då om vi ska hinna. Det var Elsa som stod framför honom och skrattade. - Vi ska ju titta på Landstormens lilla argbigga. Hon försvann igen och han tittade efter henne.

- Vad fan skulle Svensson med fingret i oljehålet för? Rösten var barsk och han kämpade sig upp från den sköna sömnen. Det var korpral Nordström som stod framför honom. Erik tittade ner på sin hand som var omlindad. Han hade flera filtar på sig, men frös ändå.

- Hade inte Helge frågat mig om du kommit in med lastbilen hade ingen hittat dig förrän på måndag när ett nytt kompani ska sätta upp tält här, och då hade du varit både stel och död hela du. Helge är en bra kamrat och vän.

Erik nickade matt mot sin korpral.

- Har korpralen sett Landstormens lilla argbigga?

- Vad pratar Svensson för skit. Landstormens lilla vadförnågot?

- Min Elsa är sötare än Sickan Carlsson.

- Hmmmm.Här kommer ambulansen. Tur är det för jag tror att Svensson yrar.