Jävla fattigskridskor
Del 8.
- I morgon vill jag att ni tar med er skridskor och varma vantar. Vi ska åka på den nya banan nere vid kapelludden.
Fröken tittade på oss alla för att liksom se att alla hade lyssnat. Hon var snäll som fröken till skillnad mot fröken Inez Nilsson som vi haft i småskolan bredvid.
Ja, det var allt för i dag. Slut för i dag.
- Tack för i dag, svarade hela klassen med en röst.
Fröken stod och plockade bland papper medan alla barnen sprang ut och hem. Hon tittade upp och såg mig stå kvar, dröjande.
- Vad vill du Björn?
- Jo, det är så att, hrmm, host,,jag kan nog inte komma till skolan i morgon.
- Men varför inte detta? Fröken tittade lite oroligt på mig.
- Du börjar väl inte bli sjuk?
- Ehh, nej..eller jo.. mamma tror att jag håller på att få mässlingen.
- Nej, men vad säger du. Jag får känna på din panna. Du känns inte varm. Är det något annat som bekymrar dig?
- Ja, jo...det är så att jag har inga skridskor.
- Jag förstod att det var något Björn. Du brukar vara bland de första ute ur salen på eftermiddagen. Hmm, jag tror nog att du kan få åka skridskor i alla fall i morgon. Kom du som vanligt så ska jag lösa det på något sätt.
- Vi ska ha skridskor med till skolan i morgon mamma
- Ja, men det har du väl nere i källaren?
- Nej, jag har inga skridskor. Det är pappas stora skridskor som ligger där.
- Då får du låna av någon kamrat. Ni kan väl åka halva tiden var.
Någon ytterligare diskussion var inte lönt och dessutom hade ju fröken sagt att hon skulle fixa det på något sätt.
Morgonen var kall och det isade om kinderna när jag gick till skolan. Vi bodde bara ett par hundra meter från skolan mitt inne i den lilla staden. Vantar hade jag redan på mig och pjäxor med tjocka sockar på fötterna. Jag var spänd på vad fröken hade hittat på för att jag också skulle kunna åka skridskor.
Fröken stod redan på trappan och ropade:
- Vi behöver inte gå in i skolsalen utan promenerar på led ner till isbanan.
- Fröken, fröken.
- Ja, Björn vad vill du? Åh, javisst ja. Skridskor skulle vi ju ordna till dig.
- Hör upp allihop! Stå kvar här allihop så ska Björn och jag bara gå iväg till vedboden.
Ingen stod kvar och plötsligt var vi en hel klass på väg till vedboden som fanns under gymnastikhallen.
Inne i vedboden luktade det alltid gott från den kluvna veden och alla verktyg som vaktmästaren hade uppsatta på verktygstavlan. Direkt innanför dörren till vänster hängde det ett tiotal saker som mer liknade underdelen på skridskor. Prydligt i en rad hängde de där i storleksordning.
Fröken sträckte sig på tå för att nå upp till ett par i mitten. Hon lyfte ner dom och gav dom till mig. Det gick ett sus genom klassen som nästan alla hade samlats runt oss. Det såg ut som en skridsko men ändå inte. på översidan där det borde suttit själva skon satt bara två kraftiga läderremmar.
- Varsågod, dessa bör passa.
- Fattigskridskor viskade en av pojkarna, men utan hån i rösten. Ingen av de andra kommenterade vad han sagt.
- Men, sa jag, kan man åka på dom då?
- Javisst, du har ju pjäxor dessutom, då är det ännu bättre. Sätt dig på huggkubben och prova dom.
Med tunga steg gick jag bort till kubben, satte mig ner och tryckte i pjäxan på nästan samma sätt som man satte på skidor. Remmarna var stela av ålder men gick att spänna om man tog i allt vad man orkade.
På led, två och två gick klassen under tystnad ner till Kapelludden. Framme vid isbanan satte vi oss alla på bänken utanför och började snöra på oss skridskor. En av de pojkar i klassen som räknades bland de lite tuffare satte sig bredvid mig. Han hade inte tagit fram sina skridskor och satt och skruvade sig besvärat.
- Ta på dig skridskorna. Vi får bara vara här i två timmar. Sen ska de äldre eleverna få vara här.
- Jag vet inte om jag känner för att åka, sa han med tvekan i rösten.
- Jag vill egentligen inte heller ta på mig mina jävla fattigskridskor, sa jag dystert.
- Titta här då, sa han och öppnade sin stora väska.
- Men, men, du har ju fått med dig din syrras skridskor.
- Det är mina skridskor. Jag har fått ärva dom av syrran och dom därhemma tyckte att det dög till mig.
- Men du, sa jag utan att våga visa hur glad jag var: Om jag har fattigskridskor på mig och du har tjejskridskor, då vågar nog ingen säga något.
- Näe, det förstås. Och säger någon något kan jag slå dom på käften. Vi skrattade gott tillsammans, väl medvetna att ingen av oss var någon kämpe på att slåss.
Jag lärde mig aldrig att åka på mina jävla fattigskridskor utan gled mest på pjäxornas in eller utsida. Efter tio minuter gick jag till bänken för att invänta klassen. Grabben med tjejskridskor blev snabbt den snabbaste i klassen och kunde bromsa på det mest roliga sätt.
På julafton samma år fick jag speciellt ett paket som väckte min nyfikenhet. Ur den hårda pappkartongen lyfte jag upp ett par splitter nya "hockeyrör". En skridskoåkare var född.