sandherfunderar

Del 9. Vintern 1964 gick snabbt. Militärerna på vår gård som hade övat krig mot Ryssarna hade för länge sedan brutit upp och återvänt till sina liv och sina familjer. Världen hade befunnit sig i en slags chocktillstånd efter att USA:s president John F. Kennedy mördats den 22 november 1963. Våren kom och var särskilt vacker detta året. Vi cyklade gärna och ofta upp på alvaret för att sittande mot Borgholms slottsruins yttermurar njuta av solens smekande vind. Intill denna jätteruin var marken torr och behaglig. Man kunde sitta och sova i timmar, för att plötsligt vakna av en svidande solbränd kind. Vad gjorde väl det, när Öland gjorde skäl för sitt namn, solen och vindarnas ö.

 

Det var vårtermin för klass tre och jag gick fortfarande i stadens småskola. Inez Nilsson hette lärarinnan som var benig som en bergsget, och elak som den onde själv. Hennes okvinnliga seniga händer greppade hårt om våra små taniga armar så snart vi öppnade munnen vid fel tillfälle. Den långa pekpinnen användes hellre till att piska vett i min och snor-Lenas ändalykt än att peka ut var Mor Akka flög med Mårten Gås på sin rygg.

 

Att räkna till både femtio och hundra var inga problem, men när det kom till alfabetet blev det värre. Detta bokstavselände skulle rabblas i snabb takt utan att staka sig från A till Ö. Det gick som en dans fram till V, sen tog det stopp. 

- Börja om och gör det rätt, väste denna ondskans avföda och spände blicken i mig. 

 

Framme i maj månad var vår vackra ö så uppvärmd att vi ett par gånger gemensamt promenerade upp till alvaret, för att där bedriva skolundervisning. Korna från Kungsladugården hade redan varit ute på bete ett par veckor och var både nyfikna och närgångna över vad en massa barn gjorde mitt i deras betesmark.

 

Vi fick lära oss både hur en Gullviva såg ut och hur den stavades. Fröken Inez var som en annan människa när vi hade dessa härliga stunder. Alla vi barn kunde springa fritt och så fort vi ville utan att något speciellt kunde hända på detta enorma område. I små hålor gömde vi oss och en och annan gång hamnade vi säkert på en färsk komocka. Livet var som bäst och inget ont kunde möta sig mot vår lycka.

 

- På måndag kommer det en ny flicka till vår klass, förkunnade fröken Inez från sin kateder. Hon kommer från Östberlin och kan inte prata svenska så bra. Hon heter Angelica och bor hos Vivianne som har barnekiperingen här i staden. Angelica kommer från ett fattigt hem och har fått tillstånd att bo här i Borgholm under sommaren.

Eftersom skolorna i östberlin slutar tidigare än hos oss, passade det bra att hon får pröva på att gå i en svensk skola. Var snälla mot henne och hjälp henne till rätta.

 

Måndagen kom och spänningen var stor. Alla undrade hur den nya flickan såg ut. Fröken hade sagt att hon kom från ett fattigt hem, så hon skulle säkert vara dåligt klädd.

När alla hade kommit in i klassalen sjöng vi stående dagens morgonpsalm, varefter vi fick sätta oss ner.

 

Det knackade och alla i klassen vände sig mot dörren. In kommer tant Vivianne med en mörkhårig flicka i handen. Klädd i en storblommig klänning med ett sidenband i midjan liknade hon mera ett sagoväsen än en fattig flicka från Östberlin. Hon hade rakt mörkt hår med ett likadant band om pannan ner över nacken, som runt sin midja. På fötterna hade hon svarta lackskor, lika fina som en ballerina skulle haft.

Det blev alldeles tyst i klassen och en minut senare var jag hopplöst förälskad i detta söta skogsrå.

 

- Jag heter Angelica och bor hos tant Vivianne. Jag ska bo här i sommar.

Utan ett uns av brytning berättade hon allt detta för oss. Fröken Inez frågade hur hon kunde prata så bra svenska.

- Jag bodde här förra sommaren också, berättade hon. Då fick jag inte gå i skolan här, men min mamma tyckte att jag behövde lära mig lite i en svensk skola.

Redan första rasten var Angelica kamrat med de flesta av oss och överöstes med nyfikna frågor om sin hemstad. Själv var jag en blyg nioåring och vågade bara le mot henne när våra blickar någon gång möttes.

Blygheten försvann och dagar blev till veckor. Innan vi visste ordet av, var det dags för sommarlov.

 

Skolavslutningen hade vi i kyrkan och jag njöt lite extra denna dagen. Inte så mycket inför det hägrande sommarlovet somför att ondskan själv, fröken Inez äntligen skulle pensioneras. Trots att det snart gått ett år sedan hon hårdhänt piskat mig med pekpinnen, satt förnedringen tung och svart i mitt bakhuvud. Min livaktiga fantasi kunde inte komma på något elakt nog som straff till denna djävul. Vi hade fått ta emot ett svartvitt foto av hela klassen, som hade tagits en dag uppe på alvaret, med slottsruinen som bakgrund. Jag satt med kortet i handen medan "Den blomstertid nu kommer" sjöngs med glädje. Med en liten fällkniv skar och ristade jag ut ögonen på Inez, som stod placerad snett bakom oss till vänster på kortet. Jag fnissade nöjt för mig själv och föll in i sången. Sommaren kunde börja.

 

Angelica och jag kom att bli de allra bästa vänner denna sommar. Hon tyckte om mig som kamrat, medan jag var hemligt förälskad i denna busiga och söta flicka. Juni blev till juli och turisterna kom till Borgholm. Nere vid hamnparken sattes en scen upp och varje kväll stod Thomas Funck på scenen för att skoja med oss barn som låg och satt i gräset nedanför scenen. Inte visste vi att denna Thomas skulle bli känd för sin figur "Grodan Boll" med tiden. Mellan scenen och hamngatan fanns planterat små bersåer av syrén, precis lagom stora för att gömma sig inne i. Där satt Angelica och jag en kväll och lekte med grässtrån, medan Thomas Funck hördes skratta från scenen. Angelica tittade på mig, böjde sig fram och pussade mig mitt på munnen. Hon höll kvar min mun mot hennes och jag tittade upp, för att möta hennes ögon. Förtrollningen var bruten och vi skrattade båda generat och tittade ner i marken. Vi satt kvar under tystnad och inväntade sommarens skymning.

Livet var så bra det någonsin kunde bli. Det var bara någon månad kvar tills mitt liv skulle vändas och bli en mardröm.