Vägen till helvetet. Del 2
Axel Oxenstjernas väg 1 A låg en bit utanför staden. Det var ett sjuvåningshöghus i gult tegel och var ett av tre hus. Vi flyttade in på sjätte våningen i en trerummare med fönster mot söder och med utsikt rakt in i nästa höghus.
- Det blir väl spännande att börja i en ny skola.
Det var ingen fråga från min mammas sida, utan mer ett konstaterande.
- Nej, det ska inte bli spännande mamma. Jag är Ölänning och känner inte någon i klassen. Varför måste vi flytta från Borgholm?
- Nu är det som det är och vi får göra det bästa av det.
För att komma till busshållplatsen var vi tvungna att gå över en obevakad järnvägsövergång som egentligen mera var ett lerigt gångspår där folk helt enkelt tog den närmaste vägen för att komma över till busshållplatsen. Ordet säkerhet var ännu inte uppfunnet och tågen gick snabbt och ofta förbi. Skolbuss fanns heller inte så färden till skolan gick med ordinarie buss.
- Sträck på dig. Mamma viskade orden och knackade på dörren till den skolsal jag skulle gå i.
- Välkommen till vår skola.
En lång fröken i kjol och kofta hälsade mig välkommen och jag kastade en sista blick mot dörren som stängdes tyst.
- Kom fram här till katedern så ska du få presentera dig inför dina nya skolkamrater. Berätta lite om dig själv och var du kommer ifrån.
Med blicken i golvet gick jag sakta fram till katedern, nervös och plötsligt kissnödig. Med ett krampaktigt grepp om katedern höll jag i mig för att inte svimma.
- Seså, berätta nu lite om dig själv så ska du få gå och sätta dig på din plats sedan.
- Öh, eh, jag,,,,mitt namn,,,,jag heter Björn och kommer från Borgholm.
Från spridda platser hördes fnitter blandat med de ord jag varit mest rädd för.
- Ölänning, Buuh.
Orden slog som örfilar i mitt inre och jag tittade försiktigt varifrån buandet kom.
- Du kan sätta dig i bänken till höger, tredje raden bakifrån hördes frökens röst som i en dimma.
Jag hade försökt att se vem som skulle bli mina fiender men visste redan innan att jag bara skulle se suddiga ansikten. I min värld var allt suddigt och så trodde jag att det var för alla.
På tredje lektionen knackade det på dörren och två blåvita tanter kom in med varsin väska. Fluortanter kallades dom för, men såg mer ut som barnplågartanter med sin stränga uppsyn. Vi ställde upp oss radvis och gick sedan i marsch fram för att få varsin pytteliten pappersmugg med lite vätska i på botten.
- Nu tar vi det samtidigt och håller på tills jag säger till. Tanten tittade strängt på oss och alla tömde sin mugg i munnen.
- Gurgla noga och låt det rulla runt i munnen, fortsatte tanten och såg forskande mot mig.
- Varför gurglar du inte?
- Jag trodde att vi skulle svälja det, svarade jag så tyst jag kunde.
Ett våldsamt mumlande hördes runt omkring mig och någon hördes spotta ut sin fluor för att kunna skratta riktigt.
- Du ska väl inte svälja fluor begriper du väl.
Jag tittade generat mot golvet och vågade inte säga något.
- Han är från Öland och dom är lite dumma i huvudet, hördes en pojkes röst strax bakom mig.
Skratten haglade från de andra och jag visste inte var jag skulle ta vägen.
- Nåja, ingen skada skedd, men du kanske kan få lite ont i magen senare i dag.
Rasten blev en enda lång pina med glåporden hängande i luften. Någon puttade på mig och hånskrattade. Jag vågade inte vända mig om för att se vem det var, med risk att någon skulle se den tår som envist ville fram ur ögonvrån.
- Bry dig inte om dom. Om ett par dagar har dom tröttnat på att retas. Jag heter Tim förresten.
Ted kom att bli den enda skolkamrat som jag lärde känna under ett skolår och också den enda som jag kan minnas namnet på.
- Björn, kan du säga hur vi ska lösa talet på tavlan?
- Eh, jag tror, nej, jag kan nog inte.
- Någon annan då?
- Ja, vad vill du Björn?
- Kan jag få gå fram och vässa pennan fröken?
- Ja, men skynda dig, du vässade ju den för bara någon minut sedan.
Med snabba steg gick jag fram och spände blicken mot svarta tavlan ju närmare jag kom. När jag stod framme vid katedern där pennvässaren satt spänd låtsades jag fundera på talet fröken skrivit. Med lika snabba steg tillbaka sjönk jag ner i min skolbänk för att snabbt skriva upp vad jag sett på tavlan.
Matematik blev snabbt mitt sämsta ämne och en anledning för fröken att hacka på mig så snart tillfälle gavs.
En ölänning som inte hängde med i de ämnen där fröken till och med skrev upp frågorna på svarta tavlan måste ju vara lite trög, det var alla överens om, även jag, med tiden. Lat och halvblind, det var jag det.
Bussen hem till "Oxhagen" där vi bodde gick på andra sidan gatan, strax intill den lilla idrottshallen. Där var många som skulle åt samma håll och det skänkte mig trygghet att gömma mig i folkhopen, långt från mina antagonister. De dagar vi slutade en timme tidigare fanns det oftast ingen eller möjligen bara ett fåtal som skulle med den tidiga bussen. En kraftigt närsynt ölänning blev dessa dagar ett lätt offer.
- Öhh, dumhuvud, stanna så vi får prata med dig.
Jag vågade inte vända mig om utan ökade istället stegen mot busshållplatsens trygga folkhop. Tjugofem meter till så skulle jag vara i trygghet.
- Stanna dumhuvud, hör du dåligt, vi vill prata med dig.
Jag var framme vid den lilla vägen som skiljde skolan från hållplatsen. Längs trottoaren växte en lång rad stora bokar. Framme vid träden kunde jag se över gatan. Det stod bara 3-4 stycken där. Kunde jag gömma mig hos dom?
För sent! Jag hörde snabba steg precis bakom mig och kunde nästan känna deras andedräkt i nacken. En hand tog tag i min krage medan en annan försökte putta mig till marken.
- Dumjävel, fattar du inte när man säger till dig, VA?
- SVARA DUMJÄVEL !
- Jag har inte gjort något, låt mig vara. Jag ska med bussen som kom precis.
Bussen hade precis kört runt hörnet och stod nu och väntade passagerare.
- Du ska ingenstans dumjävel. Vi ska prata lite med dig.
Smack hördes det när en av pojkarna slog mig över huvudet så att kepsen flög iväg. Jag böjde mig ner för att ta upp den när nästa slag kom, denna gång över ryggen. Jag ramlade framåt och blev liggande, rädd för att göra något som retade dom.
- Kan du inte ens stå själv dumjävel?
De andra pojkarna skrattade hjärtligt åt ledarens skämt, som nu stod rakt ovanför mig. Fyra pojkar från min klass leddes av en blond pojk, klädd i jeans, rutig skjorta och en väst. Han var den som brukade skratta högst när jag inte kunde svara på frökens frågor. Han var också den som ingen vågade sätta sig upp mot och en född ledare.
Med en kraftansträngning lyckades jag resa mig upp och började springa mot bussen som ännu stod kvar.
Jag kunde se busschaufförens uttråkade min när han väntade på att de få passagerarna skulle gå ombord.
Han visste att jag skulle med, då jag hade åkt varje dag i ett par veckors tid. Han rörde inte en min. Kanske väntade han på att få se hur det slutade?
Nästan framme vid bussen blev jag upphunnen. Mitt flyktförsök hade bara ökat deras jaktinstinkt och nu var det dags att lära dumjäveln att lyda.
Ledaren fick tag i min axel och vände mig om så snabbt att jag höll på att ramla. Innan jag hann ducka kände jag smärtan när hans knytnäve träffade mig över näsan. Varmt blod började rinna ner över munnen och jag skulle börja torka bort det när nästa slag träffade överläppen som spräcktes med ett lika fint snitt som en brevöppnare. Två pojkar höll i mig medan ledaren fortsatte att slå och sparka mig. I ögonvrån såg jag hur bussen sakta körde ut från parkeringsplatsen och vidare mot nya mål. Busschauffören hade inte missat ett enda slag när dumjäveln fick en lektion i hur man ska svara en kalmarit.