sandherfunderar

Jag vaknade sakta i dag, låg och tänkte på allt och ingenting, för att i nästa ögonblick bli klarvaken.
Hur kunde det hända? Jag blundade hårt för att om möjligt somna om och sedan få vakna upp till en annan verklighet. Men nej, gårdagens händelse gick inte att somna ifrån, det var ingen dröm.
Vi hade tänkt att börja om, denna gång med hjälp av vår svärson Johan Carlsson som lovat att medla mellan oss. Han har stor erfarenhet av sådana här känsliga saker och vi satte i gång direkt.
Hela eftermiddagen gick åt till förberedelser och kvällen närmade sig. Ursula visade inga tecken på att ge sig och ville helst dra in facket direkt. Lata typer älskar att skrika efter facket så snart det inte passar.
-Var snäll och sluta tjata om hur dåligt du har det. Johan spände ögonen i henne.
-Jag hinner inte med arbetet, det är för stressigt.
-Lyssna noga nu. Du har fått mindre arbetslista än de andra, du har fått ersättning för ditt onda ben och du får gå hem när du är klar för dagen.
-Jag vill ha mycket mindre jobb än de andra, jag vill hinna mysa mer.
Johan såg på mig och skakade på huvudet. Han böjde sig fram och viskade: "Jag kan inte göra mer. Hon är helt enkelt lat och vill inte jobba. Du får ta beslutet".
Ursula blängde på oss och sparkade nervöst i marken.
Jag harklade mig och började:
-Vi kommer inte överens och jag har beslutat att låta de andra ta ditt jobb.
Innan Ursula hann svara drog Johan ur kontakten. Hon ryckte till ett par gånger, sen var det tyst.
Jag har den smärtsamma plikten att meddela att vår Ursula är död. Vi gjorde allt för henne. Hon gjorde ingenting tillbaka.
Finns det en fond för hjärndöda robotklippare så mottages tacksamt bidrag dit.