sandherfunderar

-Tack för det du skrev om mig, men jag var inte ens där. 

Jag kände pinsamhetens röda rosor sprida sig på mina kinder och jag visste inte vad jag skulle svara på detta.

Jag var volontär på Helsingborgs Dagblads redaktion i Örkelljunga och fjorton år gammal. Mitt intresse för att skriva fick sitt lystmäte när jag fick chansen till detta extraknäck. Några stora artiklar var det nu inte tal om, men väl lite notiser om vad som hände i bygden. De möten som rönte minst intresse för läsarna skulle likväl bevakas och därefter göras till något intressant. Kyrkofullmäktige i församlingshemmet blev mitt första uppdrag och jag satt uppmärksamt och lyssnade till allt som sades på detta synnerligen sövande möte. Mitt anteckningsblock fylldes sida för sida med samtliga punkter som togs upp. Sent på kvällen satt jag sedan på mitt pojkrum på Sonnarpsvägen 9 F och skapade min allra första tidningsartikel.

- Men Björn, du har gjort en hel roman av fullmäktiges möte. Chefredaktör Alf Malmström som för övrigt var en av Örkelljungas snällaste människor tittade roat på mig.   

- Mmm, sa jag och sträckte på mig. Stoltheten visste inga gränser och jag skulle nu få en halvsida skriven, bara av mig.

- Först och främst Björn vill jag lära dig något som du ska ta med dig i livet. Det är: "Ditt svar ska vara ja, ja eller nej, nej. Allt vad därutöver är, äro utav ondo". 

Jag tittade på Alf med undrande blick.

- Ni ungdomar har en ful ovana att besvara en fråga med mmm eller aa. Det är fel och de lätena betyder ingenting. Svara därför alltid med ett klart ja eller nej.

- Jag lovar, sa jag sanningsenligt och menade det faktiskt.   

- Bra, sa Alf och övergick till att läsa min artikel. 

-Korta ner den till en enspaltare på högst tjugo rader.

Av min artikeldebut blev endast denna torftiga enspaltare på tjugo rader, som inbringade nio öre raden eller i kronor 1,80.

På redaktionen arbetade även Calle Dahl, legendarisk Örkelljungajournalist och inbiten vegetarian. Detta efter att ha fått engelska sjukan som barn och varit nära att stryka med. Calle var en spelevink som alltid hade ett vänligt ord till alla och envar som tittade in på redaktionen.

Calle körde omkring på en vespa med sin hund Cita i en korg. Inne på redaktionen låg sedan Cita uppe på en trälåda med galler som omslöt värmeelementet vid fönstret. Cita var mot sin vilja och natur också vegetarian, men kan människor så kan hundar påstod Calle. Detta förstod inte Cita och visade det genom att ständigt och jämt ligga och fisa på sin värmeplats. En dag kom Calle och Cita rusande in efter att ha varit på uppdrag. Calle sa inget utan rusade direkt in på toaletten. Cita sa heller inget och hoppade upp på sin värmeplats som vanligt.

Calle kom ut efter en stund och såg lycklig ut. 

- Det var nära sa han och skrattade riktigt gott. Cita rörde oroligt på sig och spände ryggen en aning. Sekunden senare hade hon tömt tarmen rakt genom gallret ner på elementet. En stank som inte går att beskriva spred sig snabbt i lokalen och vi fann för gott att stänga redaktionen för dagen. Någon diskussion om Citas matvanor kom inte upp mera.

Tidningarna NST, NSK och HD låg placerade som i en gyllene triangel med HD på Hallandsvägen 13, där i dag Jana´s Lockar huserar. NST låg snett över gatan på Hallandsvägen 12, granne med Temperance, detta mysiga conditori. 

Hjalmarssons foto fanns också i fastigheten som i dag tyvärr är riven sedan många år.

NSK (Norra Skånes tidningar) fanns på Valhallavägen 9, där man i dag kan få sina fötter ompysslade och sin bil reparerad i verkstaden bredvid.

- Du ska bli vår sportjournalist, sa Alf en eftermiddag när jag kom in efter skolan. Jag är själv inte ett dugg intresserad av sport och Calle har fullt upp med sina uppdrag. Det blir väl toppen?

Det var ingen fråga utan ett konstaterande från Alfs sida. Calle skrockade belåtet, medveten om att han sluppit alla kalla vinteruppdrag, stående vid Landisbanan.

Sport var troligen det jag minst av allt intresserade mig för och det var med ett falskt leende jag log mot Alf och tackade för uppgraderingen från kyrkofullmäktige till sportens "spännande" värld.

Redan samma helg var det dags för mitt första uppdrag, som blev en kvalmatch mellan Örkelljunga och något annat lag som jag glömt namnet på. Det var bandymatch på Landisbanan och jag ställde mig på bra plats med mitt skrivblock framme.

Jag var fjorton år gammal och kraftigt närsynt, med glasögon tjocka som flaskbottnar. Så snart tillfälle gavs gömde jag mina glasögon i fickan och nöjde med att kunna hjälpligt se var jag gick. Det var pinsamt att vara en glasögonorm och det kändes ibland som om det bara var jag i hela världen som var tvungen att bära dess fruktansvärt fula tingestar. Av matchen såg jag absolut ingenting, men hade förberett mig innan matchen att fråga runt vilka spelare som ingick i hemmalaget. Bortalaget tyckte jag var ointressant och noterade bara några enstaka namn, för att visa artighet i kommande artikel.

Matchen slutade med en rejäl förlust och jag skyndade mig hem för att skriva mitt första sportreferat. De namn jag tidigare skrivit upp satte jag in på lämplig plats och skrev lite allmänt om vad som hänt under matchen.

Att skriva negativt om Örkelljunga bandylag fanns inte i fantasin och med stor möda lyckades jag att vända deras förlust till att ha förlorat med hedern i behåll. Jag avslutade artikeln med att skriva: "Som vanligt gjorde Ingemar Lundström en strålande insats i hemmaburen, men kunde inte stå emot bortalagets kraftfulla anfall".

- Tack för det du skrev om mig i gårdagens artikel, men jag stod inte i målburen. Jag var sjuk och kunde inte vara med. Han skrattade vänligt medan jag kände rodnaden sprida sig över ansiktet. Det gör inget sa han. Beröm smakar alltid bra. På lördag är jag på plats igen.

När lördagen kom stod jag på plats....med glasögonen på.