sandherfunderar

Jag berättade väl för er om damen som stod framför mig för att betala sin parkeringsavgift? Det var förra året och jag kom att tänka på det häromdagen.

Det var en snygg och mycket prydlig kvinna som kämpade med P-automaten. Hon verkade mycket stressad och lyckades inte att betala med sitt kort. När hon böjde sig ned för att ta sin ganska stora väska hände det som inte får hända. Hon släppte en brakare, en riktig brakare fast med ett ljusare ljud. Hon rätade på sig sekundsnabbt, stod kvar förstenad och chockad, varefter hon rusade därifrån, utan att slutföra betalningen.

Det var synd om kvinnan och jag lyckades hålla masken tills hon försvann bakom hörnet. Då tjöt jag av skratt, kanske för att jag är ganska barnslig av mig och fortfarande tycker att en fis i rätt ögonblick piggar upp.

I förrgår hade jag hämtat ett paket på ICA och gick med snabba steg tillbaka mot kontoret. Den nybyggda trappan upp till Storgatan är dessvärre felbyggd och man måste först ta ett steg för att sedan ta dubbelsteg.

Att ta dubbelsteg kräver en något större ansträngning än att trippa ett och ett.

Det som hände damen i Ängelholm hände mig...fem dubbelsteg i rad.

Det är inte lätt, jag lovar, att fortsätta gå uppför en trappa efter en sådan händelse. Jag vågade inte titta bakåt, men kiknade av skratt hela vägen till kontoret.

Jag är tacksam att få fortsätta vara barnslig. Dessutom är jag övertygad om att en fis eller två förlänger livet. Om inte, så gör skrattet det.