Äkta gran.
Med en tjugo kilo tung yxa från sent 1700-tal gick jag med raska kliv rätt ut i vår skog i jakt på en praktgran.
Skogen var tät och ansiktet snart blodigt av grenar och vilddjur.
Längst in där träden stod som tätast och ingen gran var yngre än 150 år stod den där, vår önskegran.
Med ett par raska hugg framtvingade av muskler som spräckte ärmarna på jackan fick jag den snabbt på fall.
Det tog mig fyra timmar att släpa hem den och snabbt smida en granfot av järnmalm från skogens bergssida.
Nu står den här med fyrahundra Liljeholmens vita ljus, tända med hjälp av elsvetsen.
Frågan är om man ens ska klä skogens konung med något annat än ren ödmjukhet.
Bäst av allt...den luktar banne mig ingenting.
