Åhh, jag får sistan.
Innan jag sluter ögonen för en skön nattsömn måste jag rensa tankarna från något jag minns med avsmak från skoltiden, nämligen "Ah, jag får sistan".
Jag växte upp i en typisk arbetarfamilj där veckopeng inte fanns, åtminstone inte hos oss. Det gjorde att jag fick hålla hårt i de få slantar som då och då kom till mig.
I skolans cafeteria kunde man köpa fika, läsk eller glass, vilket betydde en "Piggelin" någon gång eller två i månaden.
Likt tiggande hundar dök det alltid upp ett par tre "tiggare" som tiggde om "sistan".
Redan då hade jag svårt att säga nej och sistan gavs bort till den tjatigaste med sorg och besvikelse i hjärtat.
Själv skulle jag inte i min vildaste fantasi tigga något som jag inte ägde.
Innerst inne tyckte jag att det var äckligt, på gränsen till vämjeligt att någon ville äta på sådant andra haft i sin mun.
Det som förvånade mig redan då var att "glasstiggarna" inte kom från typiska arbetarhem.
Det var de ungdomarna som alltid hade pengar med sig och kunde köpa sin egen glass när som helst.
Så där, nu fick jag rensat bort de tankarna.