sandherfunderar

När jag var ung fanns det långt fler dagstidningar än i dag. Varje tidning hade sitt lokala område att bevaka plus en eller fler sidor om utlandet. 

Det fanns på den tiden journalister på varje lokalredaktion, ständigt beredda att åka ut på allt från olyckor till kyrkofullmäktige. 

Vad som hände utomlands blandades med nyheter från vår huvudstad och möjligen ett rykte från fjärran land, mest för att mata prenumeranterna med de där lilla extra. 

Hatet mot omgivningen var inte uppfunnet och den oro som någon gång vaknade till liv gällde mest övergången till högertrafik eller möjligen Olof Palmes kamp att nå upp till mikrofonen vid sina tal. 

Nu för tiden vet vi minuterna efter ett jordskred i Nepal, en brand i en skola i Nebraska eller ett rån i en livsmedelsaffär i Brasilien vad som hänt och förstås alltid vem som bar skulden till olyckan. 

Allt detta tillsammans bygger hos en del människor upp ett oregerligt hat som måste ut för att inte explodera eller skapa en "bitterbomb", ständigt beredd att peka ut valda objekt eller människor.

Tidningarnas tid är på väg mot sitt slut, för att snart helt slukats av Facebook där "bitterbombarna" sekundsnabbt sprider allt från obehaglig sanning till fejkade bilder och filmer. 

Var tog de fina nyheterna vägen? Nyheter som gjorde oss glada och fyllda av hopp inför framtiden?

Nyheter som fick oss att le, skratta och ibland känna stolthet.

Jag saknar en tid som handlade om oss, vår bygd och lite lagom av vårt land.