Min tid som elitsoldat.
Jag har alltid fått lära mig att man inte alltid nödvändigtvis behöver säga vad man egentligen menar.
Det finns alltså tillfällen när man kanske inte ska säga den exakta sanningen utan snygga till den eller kanske till och med vända på sanningen.
Ett typexempel är faktiskt när jag för väldigt många år sedan gjorde värnplikten på T4 i Hässleholm som kock.
Vi hade övning på kokplan inne på regementets område och jag skulle göra sås till maten.
När man lagar mat till kanske hundra man bryr man sig inte om sådana bagateller som att använda recept.
Jag hällde i ett par påsar mjöl och började röra runt i den stora grytan.
Okej, det var kanske för mycket mjöl så jag hällde ut allt i kokplans avlopp och började om.
Tyvärr blev det totalstopp i hela regementets huvudledning och vi fick avbryta en del av övningen.
Det var samma dag som fanjunkare Nordström sa att jag tillhörde den absoluta eliten i det svenska försvaret.
Han kanske inte sa exakt så, men jag har genom åren förstått att det var så han faktiskt menade.
Fanjunkaren såg trött ut efter allt jobb med att beställa och anvisa plats för den stora avloppsbilen som skulle suga rent i alla ledningar.
Jag var på väg till logementet när jag passerade fanjunkaren och han tittade länge på mig och sa:
-Sandher, du är fan i mig den sämsta soldat jag någonsin haft. Det är tur att du är så trevlig i övrigt.
Jag tittade förvånat på fanjunkaren och sträckte på mig.
-Tack fanjunkaren.
Livet har gått vidare och det är runt fyrtio år sedan detta hände.
Jag har lärt mig att man ibland säger något som egentligen betyder något helt annat.
Fanjunkare Nordström var en förståndig man som förstod att uppskatta en elitsoldat.