Minnen som bleknar.
Dåliga minnen har en tendens att blekna med åren, för att till slut lägga sig till ro och försvinna.
Jag vet inte vad som fick mig att svänga in från gamla E4:an ett par kilometer söder om Smålandsgränsen. Den lilla oansenliga grusvägen ledde mig över det gamla järnvägsspåret och ytterligare ett par hundra meter.
Där, vid sidan av vägen blommade minnet upp och jag var tillbaka till början av sjuttiotalet.
De lilla paret bodde i ett litet hus med ett, möjligen två små rum och en vedspis. Mycket mer än de själva och livets nödtorft fick inte plats förutom gubbens dåliga humör som tog resten av husets utrymme.
Jag brydde mig nog inte så mycket som yngling med livet framför mig.
Gubben gnällde och jag härmade honom i smyg under tiden jag pluggade hålet till rökkanalen.
Det tog inte lång tid att sota en sådan här kåk. Upp på taket och pumpa, ner och dra ut fejet utan stoftis och sen kaminen på plats.
Det jobbigaste kom efteråt när jag på knä skrev ut ett kvitto på runt en femma. Gubben ylade och gumman backade av skam medan jag ungdomligt och trotsigt såg gubben i ögonen utan att blinka för en sekund.
Det har snart gått ett halvt sekel sedan det där besöket och nu stod jag här, kanske lika gammal som gubben var då.
Jag känner stor tacksamhet att få ha träffat det gamla paret som säkert inte hade det så fett.
Minnet från besöket finns kvar, liksom det lilla huset som fortfarande trotsigt står kvar.
Snart är minnet borta och säkert huset också.