sandherfunderar

Jag är nära att kräkas varje morgon och kväll och så har det varit för mig de sista 25 åren. 

Det är den nakna och råa sanningen om mig.

Det är inget jag pratar om och troligen heller inte något som andra är särskilt nyfikna på.

Jag håller helt enkelt på att spy strax innan jag ska gå till sängs och varje morgon. Det är tufft, men något jag lärt mig att leva med och som dämpas något av mitt goda humör. 

Det finns hjälp, men jag är inte redo att ta emot den. 

Inte så länge jag känner mig stark nog att uthärda detta eviga "ulkande"

Jag kan inte peka på när i livet det började, men minns att det var i min bästa ålder. En sen höstkväll, kanske vid denna tiden när höstlöven går över i gult och eldrött. 

Vi hade varit uppe sent efter en mysig kväll med mat, levande ljus och något gott att dricka.

Jag går alltid och tvättar mig först, men inte denna kväll. Det fanns så mycket att se, så mycket att höra och så mycket i livet att njuta av. 

Hustrun hade redan somnat så där lite smått som man gör efter en fin kväll, när hon vaknade med ett ryck. 

-Björn, vad gör du? Kräks du?

Jag hörde inte henne, kanske för att jag precis varit nära att kräkas. 

-BJÖRN, har det hänt något?

-Nej, varför skulle det ha hänt något?

-Men det lät som om du kräktes. 

Ja, så där har det fortsatt, kväll efter kväll tills hustrun en kväll ropade:

-Björn, du borde söka för det där. Ingen normal människa borstar tungan så långt ner att dom nästan kräks. 

Jag är faktiskt nära att kräkas varje morgon och kväll.