Jag lever än så länge.
Det finns tillfällen när man bör skärpa sig och kanske hålla en låg profil.
Kyrkogården besöks numera minst en gång i veckan och som gammal skorstensfejare känner jag väldigt många av de som nu lämnat livet för en plats på kyrkogården.
Ibland upptäcker jag en grav jag aldrig sett tidigare och jag stannar då upp och viskar mycket diskret:
"Visst hade väl du en CTC 171 enkelpanna?" - "Tack för alla fikastunderna" - "Hos dig fick jag alltid dricks" eller liknande.
Det finns dock tillfällen när jag skäms en liten (mycket liten) aning inför mig själv. Det är då jag med bister min väser:
"Din sketna byracka bet mig flera gånger" - "Fan vad du var sur på mig varje gång jag skulle sota hos er" - "Nu kommer jag ihåg, det var du som trodde att du var förmer än mig", eller "Nu kan du min själ inte skälla så högt längre".
Men det finns tack och lov långt fler som jag bara tyst viskar till:
"Tack för god vänskap eller något annat vänligt.
I ett vidare perspektiv är vårt liv inte mycket längre än en flugas och det vi eventuellt har byggt upp försvinner lika fort i folks minne.
På något sätt känner jag redan nu att många av kommunens folk och då speciellt xxxxzxzzz och xxzxzczzx kommer att upptäcka min gravsten, titta upp mot himlen och utropa:
"Herre Gud,tack för att du äntligen fick slut på hans förbannade tjat om Forum och halltiderna".