London för tre år sedan.
Har man som jag klaustrofobi bör man undvika Oxford street vid 17-tiden. Med okända ansikten en decimeter från mitt eget, goda dofter men också stank av armsvett kände jag mig elak för att inte säga ondsint och ville helst slå, banka och sparka på alla
som inkräktade på min sextio centimeters privatbubbla. Allt för att lungorna skulle få plats att andas i detta inferno.
En taxi räddade oss och tog oss till lugnare gator där en mycket vänlig man ville bjuda oss på gratis mat i en Persisk restaurang runt hörnet.
Vi avböjde vänligt och jag tackade med ett fast handslag.
-Hur kunde du ta honom i hand? Både hustrun och dottern såg anklagande på mig.
-Hur tänkte ni nu?
-Han hade säkert kissat precis och inte tvättat händerna efter sig. Nu har du hans penisbaciller i din högerhand.
Jag tittade äcklat på min hand och strök den flera gånger mot byxan.
Med en mage som pockade på uppmärksamhet valde dottern Angelica Sandher en liten mörk restaurang med mat från Sri Lanka. Hustrun Karin Sandher och jag följde med viss tvekan in där en dam på närmare nittio år väntade med ett varmt leende i en sällsynt
skitig lokal.
En timme senare betalade vi för varsin tallrik torrt ris, öl som gick ut 2013, en cider som vi inte beställt och en tallrik margarin som luktade misstänkt likt gammal svamp.
Eniga om att snarast besöka en pub för att skölja ner eländet slank vi in på närmaste sådan.
När tjugo engelska "machomän" samtidigt vände sig mot dörren trodde jag förstås att det var mitt kvinnliga sällskap som drog uppmärksamheten till sig, men icke.
-Dom gillar din rosa skjorta, viskade hustrun fnittrande medan jag gjorde mig så liten som möjligt.
Efter en halv öl kände jag mig iakttagen, dock inte på ett obehagligt sätt, snarare mer beundrande. Hustrun böjde sig fram och sa med glimten i ögat:
-Det är en man som är betuttad i din flint och han kan inte sluta titta.
Det stod verkligen en man och beundrade min flint.
Vi tömde snabbt glasen och gick till vårt hotell där min rosa skjorta inte väckte uppmärksamhet.