sandherfunderar

Vägen från Åsljunga by var brant och följdes troget av den ståtliga bokskogen på bägge sidor. Solen var på sitt bästa humör och smekte naturen såsom sitt eget barn. Våren var i full blom och man kunde nästan höra det glada ploppet när björklöven sprack upp. Livet var härligt och kunde faktiskt inte bli bättre. Mitt i backen bodde ett äldre par i ett rött äldre trähus. 

Så snart frun hörde klicket från oljebrännaren som startades efter min sotning, ropade hon glatt att fikat var framsatt. 

Mannen var pensionerad polis från Röstånga och utstrålade en sällsam trygghet.  

-Du är på tok för mager, ta en smörgås till. 

-Tack, men jag måste vidare. Nästan alla husen i backen ska sotas innan kvällen. 

Huset efter hade en vedpanna och en öppen spis att sota. Hur gärna jag än ville så tackade jag nej till fika. Jag visste att längre upp i backen väntade en ensam äldre dam med nybakade kakor och hemgjord saft, enbart för min skull. Att tacka nej till det kändes som en av de sju dödssynderna. 

Ett par vedspisar och några Husqvarna vedkaminer till så var jag framme på den ensamma damens gård. 

Stegen stod framme och jag väntade någon minut på att hon skulle titta ut. Ingen kom och jag gick ner i källaren för att stänga brännaren. 

Konstigt var det men inget att göra åt. Upp på taket och pumpade av rökkanalen för att sen sätta mig på skorstenen. Nog hade hon väl hört när linan dansade i skorstenen?

Minuten senare var jag nere i pannrummet och sotade. Mellan borsttagen i pannan stannade jag upp för att lyssna. Väste det någonstans? Jag fortsatte tills jag var klar och hade lagt all sotet i plåthinken. 

Väsandet hördes tydligare och jag gick ut för att lyssna, satte mig ner framför dörren för att skriva en räkning. 

Innanför dörren kom ljudet: "hjäääälp, snälla, hjääälp mig". 

Nu hörde jag rösten tydligt. Jag slet i dörrhandtaget bara för att upptäcka att det var låst. 

-Hur kommer jag in, skrek jag. Väsandet tycktes minska. 

Plötsligt kom jag på att det säkert gick att komma in från källaren. 

Ner i källaren och uppför den gnisslande trappan, dörren var olåst. 

Tanten låg innanför ytterdörren och andades tungt. Ögonen var rädda på henne.  

-Kylskåpet, viskade hon till mig. 

-Kylskåpet? frågade jag. 

-Kylskåpet vädjade hon. 

Jag rusade ut i köket och slet upp kylskåpsdörren med mina kolsvarta händer. I dörrsidan stod en inhalator. Jag hade sett sådana förr och rusade tillbaka till henne. 

Girigt drog hon in sin livgivande astmamedicin som sakta fick luftrören att vidga sig.

Efter en stund reste hon sig försiktigt med hjälp av mig. 

-Sotaren, sa hon fortfarande flämtande, du har räddat mitt liv. Spring till grannen så skjutsar hon mig till lasarettet. 

Hon fortsatte:

-Jag ville ju bjuda dig på lite hembakat men orkar nog inte. 

-Det gör inget sa jag, jag kan väl ha det till godo?

-Det lovar jag dig. Du ska få hembakat varenda gång du kommer. 

I flera år fick jag sedan både hembakat och en pratstund var gång jag sotade hos henne, tills en dag det stod en bil på gården. 

-Hej, vi är nya ägare till huset. Vill du ha fika när du är klar?

-Tack, det är lite stressigt i dag. Kan jag få ha det till godo? 

Jag kom aldrig tillbaka till huset men minns än i dag hennes vänliga sätt och glada ögon, för att inte nämna alla goda kakor.