sandherfunderar

Då jag föddes fanns inte digitala minnen och jag har därför fått nöja mig med två små anteckningsböcker, vänster och höger hjärnhalva. 

När jag satt och bläddrade i den vänstra halvan i morse, fann jag en anteckning från 70-talet. En "minneskladd" som kanske blev orsaken till att jag aldrig vågade ta språnget att utbilda mig till den karismatiske präst jag trodde jag var ämnad för.

Jag var 18 år och skulle sota Örkelljunga kyrkas värmepannor. Vägen till skorstenen gick via orgelläktaren upp till ett enormt vindsutrymme där jag fick hasa mig fram på ett rundbyggt sandklätt "golv" fram till takluckan. Någon respekt för överheten hade jag inte och mitt språk var ofta mustigt och fyllt av svordomar. 

Färdig med takarbetet och svartare än någonsin hasade jag mig tillbaka mot vindsluckan som ledde ner till kantorns orgelplats. Det hördes upprörda röster och jag tog ett snabbt kliv nedåt då rösterna övergick till skrik 

-OOOHHH HERRE GUD!!!

-Nej, för fan, det är ju bara jag, sotaren. 

Med skräckslagna blickar tittade kantorn och vaktmästaren mot mitt svarta väsen.

-Hrrrmm, det visste vi väl. Vi tyckte bara att du kunde vara lite renare när du kommer in i Herrens hus.

-Duger inte mina kläder får väl Herrens hus vara osotat då, svarade jag och gick med bestämda steg därifrån. 

Någonstans där..på min livsresa, förstod jag att min plats i livet inte skulle bli i en predikstol.