The bottom is nådd!
The bottom is nådd!
De orden har jag sagt och skrivit flera gånger, men kan nu bestämt säga att de stämmer verkligen.
Vi promenerade lugnt genom Londons tunnelbanas långa gångar och mötte så otroligt många människor. Från stela intetsägande ansikten som böjt sig för storstadens stress till de mest vackra ögon och leenden.
I väntan på rätt tåg samlades fler och fler av alla dessa människor och någonstans där i mitten stod så jag, hustrun och dottern.
De sista resterna av en fantastisk spaghetti bolognese mullrade djupt nere i magen samtidigt som gasfabriken i tarmen nedanför gick på högvarv.
För mycket gas ger en spänd mage och ett slags gurglande när den försöker ta sig fram i kröken på ljumskbråcket. Att diskret trycka lite lätt på magen fördelar gaserna och minskar då spänningen.
Med så mycket folk och ljud omkring oss valde jag att öppna porten och släppa ut all gas i en enda lång och befriande brakskit.
Jag är inte säker men tyckte mig märka att folksamlingen spred ut sig en aning samtidigt som jag lite lagom anklagande tittade på en äldre dam.
Väl inne i tågvagnens kupé valde jag att stå upp och hålla mig fast i en takstång medan tåget skakande gick igång.
Bakom mig hörde jag orden som bekräftade mina tankar om the bottom.
-Please take my seat sir.
Mannen hade rest sig och tittade vänligt på mig samtidigt som jag vände mig om för att se vem han tilltalade. Där fanns ingen annan än jag.
-Please, sir.
-No thank’s, blev mitt korta svar samtidigt som jag sträckte på min slappa gubbkropp liksom för att bevisa något som inte fanns.
Tiden har hunnit ifatt mig. Med insjunken röv och bröstkorg, ett par tunna hårstrån på huvudet och möjligen en effektiv gasfabrik ses jag numera av omgivningen som något bräckligt från förr.
The bottom is nådd och jag kan inte göra något åt det annat än att vara glad åt min gasfabrik som är still going strong.