Jag och rutiga skjortor.
Jag är enormt duktig på att vara envis och långsint.
En orättfärdig handling mot mig kan jag spela upp i mitt inre trettio år senare, bild för bild.
Nog om detta.
Jag växte upp i en arbetarfamilj där en rutig skjorta var ett plagg för arbetare, inte fint folk. Sextiotalet bestod av arbetare, tjänstefolk och fint folk.
Ja, det fanns ju förstås fyllegubbarna i parken som inte räknades som något alls. De bara fanns där, ingen visste varför.
Sexton år gammal flyttade jag hemifrån, till en etta i "Korgen", för att aldrig mer ta på mig en rutig skjorta. Mina nya färger blev svart, grått, blått och möjligen vitt.
Det skulle ta sexton år tills jag ens bevärdigade en annons om rutiga skjortor. Då köpte jag en kanadensisk skogshuggareskjorta, extra tjock för att kunna ersätta vinterjackan.
Jag tog aldrig på mig den, inte ens i arbetet. Rutorna satt kvar i minnet och skjortan blev ett offer till soptunnan.
I morse, 48 år efter min första flytt, öppnade jag garderoben och tog fram en skjorta, en rutig sådan. Ur garderoben vällde minnen från min ungdomstid och jag räknade till ..åtta rutiga skjortor.
Vad kommer dessa ifrån? Någonstans i livet tycks något ha hänt, kanske modet, kanske mitt sätt att se på livet, men jag tycks ha köpt rutiga skjortor sedan minst ett par år tillbaka.
Kanske jag inte är så envis när allt kommer omkring?
Fyrtioåtta år har gått och jag funderar fortfarande på om dagens samhälle består av arbetare, tjänstefolk, fint folk...och fyllegubbar.
Ja, jag tror faktiskt att det är så. Fast en sak har ju ändrats.
I dag kan alla bära rutig skjorta.