sandherfunderar

Det var tre år sedan vi var på konsert med Lisa Nilsson. Ett minne som sitter kvar länge. 

Det är en känsla som är svår, för att inte säga omöjlig att beskriva, när en vacker kvinna står framför ett hav av människor i ett fullsatt konserthus...och sjunger bara för mig.

Hon flyttade inte blicken från hustrun och mig en enda gång under två fantastiska timmar och jag...jag bara njöt. Faktum är att både hustrun och jag njöt av Lisa Nilssons skönsång, som täckte åren från en smal och ung Lisa till en nu ännu vackrare tvåbarnsmor.

I en föreställning som borde kännas skön och avkopplande för hela kroppen, blev dock salongens sedan länge utslitna stolar, tidigt en plåga för röven, som på gamla dagar mest består av två skinnklädda benbitar.

Med armbågarna på armstöden försökte jag var femte minut att lyfta hela min kropp, för att rövsmärtan skulle minska en aning...tills plötsligt en fis ville ut.

En liten, liten fis, inte stort större än ett ägg, ville prompt ut ur min värkande röv under tiden som jag hängde i luften, och jag, jag bara hängde där, väl medveten om vad som skulle hända om jag satte mig ner.

Fisen, tillverkad av pannbiff med löksky innan vi körde till Helsingborg, satt fast i en liten bubbla, väntandes på att herr Sandher skulle sätta sig...och trycka hål på bubblan. Jag tog i "baklänges" för att om möjligt trycka in fisen igen. Det måste ha sett konstigt ut för publiken bakom mig, ovetande om att löksky luktar helt annorlunda i andra änden.

Bubblan gick tillbaka och jag har nu lärt mig hur en höna måste känna det om ägget skulle tvingas in igen.

Lisa Nilsson märkte inget av detta och kvällen blev vad vi förväntade oss, oförglömlig.

Kvällen var en julklapp från våra barn André Sandher, Nathalie Sandher och Angelica Sandher som vet hur mycket Lisa betyder för mig. Tack och kram mysungar!

Tack min förstående hustru Karin Sandher, för att du inte blev svartsjuk på Lisa...och att du inte tryckte ner mig när fisen ville ut.