Måste det vara så aggressivt?
Jag har aldrig förstått det där med aggressiva vrål vid en del sporter.
När det spelas en fotbollsmatch i ett mindre samhälle finns det nog en dold mening att publiken ska skrika sig hesa, allt för att intala sig att publiken är hundrafalt mer än den faktiskt är.
Vad är det för fel med applåder eller vänliga rop såsom "Bra spelat grabbar/tjejer" eller till de äldre korpspelarna "Försiktigt Nisse, tänk på knäna/ryggen/hemorojderna".
En fotbollsfantast svarade mig när jag försiktigt sa att publiken skriker ju inte när det spelas schack:
-Sandher, fotboll är en snabb sport och det är det som triggar igång publiken. Hur skulle det se ut om schackpubliken störde spelet genom att skrika?
Jag tittade mycket på formel 1 på sjuttiotalet när Sverige fanns med i bilden. Ett sådant lopp är 300 km långt eller max två timmar.
Jag och min svåger Stig satt där på våra uppfällda campingstolar troget, varv efter varv efter varv. Emellanåt hämtade vi en korv i bröd för att snabbt återvända till stolen för att inte missa något.
Jag kan inte minnas att vi egentligen väntade på vem som vann. En avåkning eller kanske till och med en krasch nära platsen där vi satt var högst på listan.
Några aggressiva vrål kan jag inte minnas, bara några "åhhh, fan också, nej, han tappade däcket eller nu skar motorn".
Efter loppet vek vi ihop våra stolar, nickade vänligt mot de som satt närmast och körde hem.
Lite mer stil och finess är det på tävlingar för drillflickor. Uppmuntrande rop och applåder är det mest dramatiska förutom tävlingsmomenten och tur är väl det.