sandherfunderar

Redan i mitten på november 1971 slog vintern till med iskalla vindar och rikligt med snö. Jag var sexton år och arbetade som nas (sotarlärling) i Örkelljunga. Lönen betalades ut kontant varje fredag och var 90 kronor. Direkt efter jobbet tog jag mopeden ner till Pressbyråkiosken vid stationen för att växla alla mynten så att jag i börsen hade 18 pappersfemmor. Det var en usel lön som inte räckte långt. Min lilla etta med köksvrå kostade 178 kr och på resterande 209 kronor skulle jag fylla min rangliga kropp med mat. 

Den kalla vintern överraskade nog de flesta och med en sommarjacka som enda skydd blev mopedfärden till och från arbetet riktigt jobbig. 

Att låna pengar till bättre kläder var inte ett alternativ för en stolt yngling, men hjälpen kom från oväntat håll. 

Willes kläder låg där Susannes kläder tills för något halvår låg och drevs av en ytterst vänlig man och hans hustru. 

Jag hade tittat på en midjekort vinterjacka med stor krage flertalet gånger, men alltid gått tomhänt från butiken. Hundra kronor var alltför mycket pengar för en nas oavsett hur mycket jag frös. 

-Du gillar jackan va? Wille kom fram till mig. 

-Jo, ja, det gör jag ju. Men jag har inte pengar så att det räcker.

-Hur mycket har du då?

-Ehh, femtio kronor tror jag. Mina kinder brände av förlägenhet. 

-Vi gör så här. Betala femtio kronor i dag. Kom sen in varje fredag i fem veckor och betala tio kronor så är jackan din. 

Wille är död sedan många år men jackan och hans fina gest mot en fattig nas finns kvar i mitt minne lika klart som om det var i går. 

En ung och söt flicka köpte en likadan jacka i flickmodell. Tillsammans var vi oslagbara och har varit ett par i fyrtioåtta år.