sandherfunderar

Jag har gått och blivit mörkrädd på gamla dagar. Inte så att jag sover långt ner under täcket utan mer när jag är utomhus. 

När jag sent på kvällen går ut med soporna spanar jag ut i skogen för att se eller höra något som inte borde finnas där. Jag har börjat att ta på mig jackan för säkerhets skull om ett rymdskepp skulle suga upp mig för att dissekera mig levande.

Klädd i varm jacka, handskar, foppatofflor och paraplyet hårt i handen gick jag som vanligt ner till brevlådan i morse. 

Varje gång foppatofflorna gled i väg med mig ovanpå hördes ett litet skrik när jag bara väntade på att rygg och röv skulle landa hårt på vår lilla skogsväg. Sista biten kasade jag mig fram. 

I min kamp mot mörkret har jag gjort vad varje kommuninnevånare nere i centrum själva borde få bekosta, att sätta upp lyktstolpar längs vägen. 

Sex lyktor följer mig nu mera ner till brevlådan och en bit till, allt för att bekämpa mörkrets fasor.

På min upplysta väg tillbaka till husets trygga värme fick jag plötsligt syn på något stort och mörkt där tomten tar slut. Jag stannade till, paralyserad av grottmänniskans sjätte sinne.

Inte ett ljud kom över mina läppar och jag stod stilla, alldeles stilla och väntade på att något stort skulle komma framrusande ur mörkret. 

I ett läge där hjärtat slog så hårt att det hördes utanpå min jacka försvann också alla andra ljud runtomkring. Alla aggressiva hundars skällande i byn försvann på ett ögonblick, bilarnas susande blev till ljudet från en bomullstuss,,,kvar fanns bara jag och mitt paraply, stel som en gipsstaty stod jag där och bara väntade.

Ett ljussken från en lastbil i väster svepte in över mig och vidare upp i backen för att försvinna bort,,,,över våra soptunnor.

Ett djupt andetag och en suck senare gick jag med spänstiga steg fram till dörren, vände mig om och fnös. "Ha, två soptunnor, det visste jag väl hela tiden".