sandherfunderar

Trots hög luft och torrt väder blev det ingen promenad till brevlådan i går. Det blev en snabb och opersonlig gångmarsch, starkt påverkad av julens avslut. 

Jag betedde mig som för flera år sedan när jag gick för att bli av med kilon i stället för att se, lyssna och njuta av vad en liten grusväg har att berätta. 

Det känns tomt utan alla vackra ljus som hör julen till. 

I söndags hjälptes vi åt att ta ut julen. Hustrun plockade undan sexton belysningar och tre stora lådor julpynt. Själv gick jag ut till husvagnen och tog bort belysningen ur fönstret. Man ska hjälpas åt. 

Jag är inte i form och det är vinterns fel. Att vi inte har snö piggar upp mig, men jag saknar vårsolen och fågelkvittret. 

Om jag stavar fel i dag beror det inte på mig utan på den lilla sopborsten för barn som alltid står utanför dörren. Den är till för barn och inte för äldre gubbar som ska borsta av sig sågspån från kläderna. Håller man i skaftets nedre del åker den övre änden automatiskt upp i ögat och slår ut synen för en lång stund.

Jag saknar verkligen julen med de röda och varma gardinerna, alla ljusen och den vackra granen som lyst upp både rum och hjärta.

Men mest saknar jag ljuset från en klarblå himmel.