sandherfunderar

Alla sägs ha eller haft tvångstankar. Det kan vara att gå till vänster om en stolpe, eller att spotta över axeln när man ser en svart katt. 

Själv hade jag en märklig tvångstanke som började redan 1970 och faktiskt spökar någon gång fortfarande. 

Jag gick skrivmaskinskurs i nian och fick snabbt lära mig vad qwerty, tangenternas placering stod för. 

Redan efter ett par veckor sattes en skärm ovanför tangentbordet så att man skulle kunna skriva utan att se tangenterna. 

Det gick bra, alldeles förbaskat bra och det blev en slags kärlek mellan qwerty och mig. Jag skrev utan problem med skärmen och min framtid som skribent började ta form. 

Allt blir dock inte som man själv vill och jag blev sotarlärling tre dagar efter examen från nian, med eller mot min vilja, det är en annan historia. 

Qwerty kom att följa med mig i soteriet, dag efter dag, månad efter månad. 

Allt jag sa eller tänkte skrev jag samtidigt, diskret med fingrarna lite gömda. 

Svårast var det förstås när jag höll på att sota en kamin eller panna, medan det gick ganska lätt i en öppen spis. 

Stoftsugaren hade inte kommit till vårt distrikt så bägge händerna var för det mesta fria att knopa och skriva samtidigt. 

Kanske någon undrade vad jag höll på med när fingrarna syntes leka och lillfingret ibland sträcktes extra långt ut för att träffa shifttangenten, men det var inte något som störde mig. 

En dag kom jag till en ovanligt ilsken fru som gormade och skrek om hur fel det var att jag kom när hon precis hade städat. Hon hötte med handen så nära mitt ansikte att jag trodde att en örfil var att vänta. 

Jag stod uppe på en stol och rensade ur en sotlucka högt uppe på muren när jag märkte att jag väste "kärringjävel" för mig själv gång på gång samtidigt som jag försökte att skriva det diskret i luften. 

Kanske var jag inte så diskret som jag själv trodde för plötsligt skällde hon ännu mer och frågade vad jag höll på med när jag skakade på fingrarna så där. 

Jag hade skrivit kärringjävel fyra fem gånger i rad, viskat det lika många gånger och tittade frågande på henne. 

-Nå, varför håller du på med fingrarna hela tiden. 

-Det gör jag väl inte, jag såg surt på henne samtidigt som jag sträckte ut lillfingret för att raden "på papperet" var ju slut och dags för ny rad. 

-Se, nu gjorde du ju det. Har du spasmer sotarunge?

Jag avskydde namnet sotarunge och kände att jag måste svara något. Med blicken fäst på sotluckan och höger hand med lillfingret fast i en krampaktig böjning kunde jag bara säga som sanningen var, om än i mildare form. 

-Ja, alltså, jag har lärt mig att skriva maskin och skrev tant gång på gång för att träna, men papperet tog slut så jag måste ju trycka på shifttangenten och nu når jag inte den. 

Kärringen såg på mig, funderade och sa vänligt. 

-Då ska jag inte störa. Skriv du färdigt så ska jag sätta fram en läsk och en kaka, men nåde dig om du tappar skrivmaskinen på vedspisen. 

Jag fick fika där var gång jag kom och hon frågade aldrig mer varför jag vred lite extra på fingrarna.