Ett minne som gjorde mig glad.
Ett minne som poppade upp när jag vaknade i morse och gjorde mig glad:
-Hur går du pojk?
Han fick inget svar. Jag hade följt med morfar för att hämta hem korna som skulle mjölkas. Kvällen var ljus och solen värmde fortfarande ett par timmar till.
Från gården följde vi den lilla smala grusvägen som följde naturen med sina branta backar. På betesmarkerna låg stora stenblock utspridda ända sedan inlandsisen släpat dessa med sig. En bred bil fick knappt plats på vägen, än mindre två som skulle mötas.
Det gjorde ingenting, det fanns tre gårdar på hela sträckan och bara på två av dom fanns det bil. Ja, om man inte räknade "Lalle" och Valter förstås, mina två morbröder som var idoler med sina bilar och sina fantastiska berättelser.
Själv var jag sju år med spinkiga ben och fötterna djupt instuckna i ett par trätofflor. I handen hade jag en ljus träpinne som morfar hade skurit från en buske. Jag höll mig två steg bakom honom för att inte vara i vägen.
Morfar var snäll men förväntade sig att man skulle hålla tyst och lyssna för att lära sig något. Hans redan utslitna kropp vaggade en aning åt sidan för att sekunden senare räta upp sig inför varje nytt steg.
Med en mörkblå arbetsblus och vida byxor i samma färg såg han ut som alla bönder i Björkeryd.
Karlsson i byns butik hade inte något större urval och sålde mest blå arbetsbyxor och lika blå arbetsblus. Det var ingen som funderade på varför alla såg likadana ut på den tiden.
-Varför går du så konstigt pojk?
Morfar höjde rösten och jag vaknade till ur mina dagdrömmar.
Rosa med sin bjällerklocka runt halsen gick flera meter framför morfar och de övriga korna gick lydigt efter henne, lite likt en paradmarsch.
-Jag går inte konstigt, jag går ju som du morfar.
-Jag går väl inte på det viset? Det ser ju inte klokt ut.
-Jo, du går så för att korna ska se att du är chef.
-Ha ha ha, tokiga unge.
Morfar småskrattade för sig själv sista biten fram till ladugården.
-Gå in med dig och säg till mor att sätta på kvällsmaten...tokiga unge.
Mina spinkiga ben skyndade sig uppför den lilla grusgången. Jag slängde upp dörren och ropade till mormor:
-Mormor, sätt på kvällsmaten hälsade morfar.
-Seså, stilla dig pojk. Varför går du så konstigt?
-Det har morfar lärt mig.