sandherfunderar

Del 3. Med gråten i halsen och skammens rodnad som brände torkade vi av de två bilarna med min keps och Jörgens mössa.

Solen var tidigt uppe och värmde redan genom köksfönstret. En ostmacka och ett stort glas Oboy senare var jag på väg. Upp på soptunnan, vidare upp på dasstaket och med ett hopp ner i komposten på andra sidan. Jörgen bodde på andra våningen i en stor lägenhet. På bottenvåningen bodde hans mormor och morfar. Jörgens mamma höll på att plocka undan efter frukosten och skulle sen i väg till sitt arbete på banken.
  - Klarar ni er själva nu då, frågade hon och vi nickade glatt.                                                                           - Kan vi få varsin peng till en glass, frågade Jörgen. Hon plockade fram var sin 25-öring till oss och klappade oss på huvudet.                                                                                                                                           - Din mamma är nog snällast på jorden, sa jag till Jörgen. Han nickade belåtet till svar och blinkade finurligt.Senare den dagen visade han att han fått 50 öre redan kvällen innan, men det hade mamman redan glömt.

Vi följde oftast solens väg när vi skulle bada. Därför började vi alltid med att bada på Kapelludden. Varje morgon, hela sommaren, följde vi samma procedur, med några undantag. I borgholm fanns det inte mindre än fem badplatser på rad, från väster till öster. Kapelludden låg i väster och hade alltså morgonsol. Därför föll det sig naturligt att vi följde solens vandring på himlen, utan att egentligen veta vad som var öst eller väst. Det bara blev så helt enkelt. Övriga badplatser var i rätt ordning: Johnssons brygga, Davids brygga, Sjöstugan och till slut Blå Rör, som var den sista badplatsen. Nästa låg tre kilometer bort och tillhörde Köpingsvik.
  Vi hade våra badkläder och handdukar mittemellan bryggan och det lilla huset uppe vid grusvägen. På husets lilla veranda satt varje dag en man och sålde glass. Han kom ungefär samtidigt som oss, trampandes på sin besynnerliga cykel, som var en trehjuling med två trampor där styret borde sitta.
  Glassgubben stönade och stånkade när han varje dag fick rulla sin lilla miniglasskiosk ut på verandan. Därefter haltade han sakta ner till bryggan för att mäta vattnets temperatur. Föga brydde vi oss om vad han gjorde. Alla visste att vattnet i Kapelludden var isande kallt på morgnarna. Bästa sättet att slippa köldchocken var att springa det fortaste man kunde ut på bryggan för att slänga sig i vattnet, hoprullad som en boll.
  Klockan 10 kom de barn som skulle gå i simskolan. Det drogs färgade linor längs bryggsidan för att inte andra skulle simma innanför. Till dagens nöje hörde att sitta på bryggkanten, för att med skadeglädje fnittra när kallsuparna avlöste varandra för de barn som inte kunde hålla sig flytande. En varnade blick från simlärarna fick oss att tystna.

Vid 11-tiden packade vi ihop våra pinaler för att cykla till nästa badplats. Blåste det blev det Johnssons brygga. Där var nästan alltid ganska folktomt, men gott om mysiga hålor, som gav skydd mot kyla och blåst. Vid vindstilla hoppade vi över Johnssons för att dra vidare till Davids brygga eller om vi var glassugna, direkt till Sjöstugan. Sjöstugan var den allra bästa badplatsen i Borgholm. Trots att man kunde simma från Sjöstugan till Kapelludden (dom som nu orkade det), var det alltid två grader varmare i Sjöstugans vatten. Där fanns också de flesta badgästerna. Det myllrade av folk som solade, badade, fikade eller satt uppe i Sjöstugans röda länga för att där äta glass eller en smörgås. Det luktade kaffe blandat med gammalt trä inne i stugan. Golvet var iskallt och bestod av stora stenplattor. Var sin 25-öring fattigare och med en glass i handen gick vi ut till den väntande solen. Livet var härligt!

Några stora gråa moln närmade sig fort och ett begynnande regn syntes som små ringar i vattnet invid bryggan. Regnet ökade snabbt och folk packade snabbt ihop för att lämna en nu nästan öde strand.
Obekymrade av detta avbrott cyklade vi hemåt och dyngsura satte vi in våra cyklar innanför porten hemma hos Jörgen. Det knorrade i våra magar och vi gick därför in till hans mormor för att äta.

Mätta och belåtna satt vi en stund vid fönstret  där regnet nu övergått till ett riktigt slagregn. Man kunde tydligt se hur grus och jord förvandlades till lera ute på gården. Det stänkte ända upp på husets gula fasad.
Detta kunde vi inte motstå. Chansen att få bli riktigt blöt utan att få skäll lockade ut oss. Längre in på gården fanns ju den lockande komposthögen, där de nedersta lagret nu började lösas upp till en riktig lervälling.
  "Splatt" sa det när den första lerbollen träffade min keps. Jörgen tjöt av skratt och av min snopna min.     Leran rann snabbt nerför ansiktet och vidare innanför tröjan. Nu fanns ingen återvändo och snart var vi inbegripna i ett lervällingkrig. Många lekar har tyvärr en tendens att bli överdrivna och så var också fallet här. Ammunition i form av lera fanns det nu gott om och våra lerbollar kastades allt högre och högre i luften.

  Mängder av våra lerbollar hamnade därför utanför gården där vi befann oss. En bred port avskiljde trottoaren från gården och vi behövde inte anstränga oss särskilt för att nå över denna port.

- Vad gör ni era förbannade ungar, skrek gubben.  Leken avstannade tvärt och vi kröp ihop inför den ilskna rösten. Vi kände genast igen honom som ägaren till bilverkstaden rätt över gatan. Med ett par raska steg var han framme hos oss och tog ett hårt grepp om våra nackar. Han skrek så att det kom spott från munnen.     Jörgen och jag var alltför chockade för att ens gråta. Ute på trottoaren höll han kvar oss i det smärtsamma greppet och vrålade med en röst som var nära att spricka.                                                                             - Se vad ni ställt till med. Detta är våra kunders bilar som ska hämtas i eftermiddag. Vi tittade under lugg upp mot bilarna. De två bilar som stod närmast gårdsporten var nästan täckta av lera, vår lera.

  Det här ska ni ta bort och det meddetsamma, röt han åt oss. Med ett ännu hårdare grepp om våra nackar tvingade han ned våra kinder mot skärmen på den närmaste bilen.                                                                   - Om en timme kommer jag tillbaka och då ska det inte finnas ett spår kvar på bilarna om ni så ska slicka bort skiten, sa han och släppte oss med ett ryck.

Vi tittade oss förskräckt omkring för att se om någon sett vad som hänt. Det syntes ingen människa i närheten och skönast av allt, Jörgens mormor tycks inte ha märkt något inifrån huset.
Med gråten i halsen och skammens rodnad som brände, började vi att torka av leran med det som stod till buds, min keps och Jörgens mössa. Stående på kofångaren strök vi bort leran som istället för att försvinna nu ökade till att täcka hela bilen. Vi såg hela tiden nervöst mot verkstadens fönster, för att om möjligt se om ägaren bevakade oss. Plötsligt såg vi honom bakom gardinen, men bara för en sekund, sen var han borta. I nästa ögonblick kom han springande och svärande över verkstadsplatsen i riktning mot oss.
  Denna gången stannade vi inte kvar för att fråga vad som var fel. Det fick vi reda på av föräldrarna, vid middagsbordet.