sandherfunderar

Ibland stoppas livet upp för en sekund och man får ett av de där sällsynta tillfällena när man skärskådar sig själv och det liv man har varit med om. 

På en sekund hinner man väl inte gå igenom ett helt liv säger du kanske nu, men har man som jag mest bara varit,, så hinner man faktiskt det.

Jag är inte otacksam på minsta sätt mot varken livet eller vår skapare, men kan väl konstatera att någon färgstark person blev jag nu inte. Av min dröm att bli journalist blev intet och vägen till prästyrket syntes mig allt för krokig, något som säkert många före mig också har upplevt. 

Jag dricker kaffe två eller tre gånger i veckan och té morgon, middag och kväll. 

Aldrig påtår och inte för att jag är sugen på det, utan för att man gör så. Kvällsfikat är riktigt njutbart men det är tack vare hustrun som det blir av. Sitter jag själv somnar jag framför teven i stället för att fika.

Jag blir sällan eller aldrig upprörd över höjda skatter eller andra tokigheter som händer i världen, utom möjligen då facket som kom att bli min trogna fiende. 

Det som på senare tid har fått mig upprörd eller kanske till och med lite rädd är det mörka hålet, det som syns varje dag och alltid när man minst anar det. 

På morgonen är det som mest synligt och jag försöker att skaka av mig olustkänslan  genom att sträcka upp händerna mot himlen samtidigt som jag liksom snurrar på kroppen, ni vet som man gjorde när man skulle använda en rockring förr. 

Inte fasen hjälper det. Sekunden senare lyser hålet retfullt mot min spegelbild och jag liksom ger upp, resignerar och tittar skamset ner mot golvet.

Alla skjortor borde vara någon decimeter bredare. 

Vem vill visa sin navel i min ålder?